Är alla barn lika värda?
Denna text är Leyla Ghasemianis tal vid Barnen Först: s tredje internationella
konferens i Stockholm februari 2005.
Vad
har vi för synsätt och värderingar idag i Sverige när det gäller mänskliga
rättigheter i helhet och barnens bästa i synnerhet?
Om
vi kastar en blick på socialtjänstlagen, eller de erkända samhällsvetenskapliga
teorierna får tidliga signaler om vad barnens bästa innebär.
En
helhetssyn är en av de viktigaste aspekterna för att kunna se barns behov. De
sociala, ekonomiska, psykiska och medicinska förhållandena är olika delar av
ett sammanhängande system med familjen som dess nav. Varje problem i ett av de
områdena kan sätta spår i de andra och göra livet svårare.
Barnens
rätigheter påverkas precis som de andra sociala problem av de ekonomiska,
politiska och kulturella faktorer som råder i samhället.
Barn
som bor i olika förortsområden i stora städer som Göteborg, Stockholm och Malmö
har olika förutsättningar och möjligheter för sin uppväxt och utveckling. Barn
till fattiga familjer drabbas i mycket större omfattning av socioekonomiska,
psykosociala och även medicinska problem än barn i rika områden. Och det svåra
och obegripliga är att det är just de i fattiga områdena som man sparar och
drar ner mest och minskar resurserna för befolkningen. Antalet lärare i
skolorna minskas, dagispersonalen det samma; skolor sparar på alla pedagogiska
resurser som hjälper barn i en normal utveckling.
Klasskillnader
mellan barn och deras livsvillkor har blivit mer och mer tydligare. Fatiga barn
får mindre omsorg, vård och mindre resurser för skolan även om deras
livssituation är hårdare och med mera familje-, sociala, ekonomiska och
psykosociala problem.
Här
vill jag peka på ett annat problem. Barn med invandrarbakgrund drabbas ännu mer
av de faktorerna som jag nämnde för fattiga barn i helhet. Dessa problem kan
vara omfattande och det gäller inte bara Sverige utan i hela väst världen.
Barn
ses som föräldrarnas ägodelar och behandlas som förutbestämda arvtagare av alla
religjon och kultur och uråldriga traditioner. Flickor som vill leva sitt liv
och bestämma över sin livssituation förhindras fortfarande av sina föräldrar
med hjälp av myndigheternas slapphet och den välkända bortförklaringen som
heter religionsfrihet och respekt för kultur.
Små
flickor bär slöja på förskola och i skolan och blir förhindrade att delta i
många nödvändiga lektioner med föräldrars begäran. Och slutligen barn behandlas
olika och har olika rättigheter för att de har olika ekonomiska förutsättningar
och olika etniska och kulturella ursprung. De naturliga olikheter som finns
bland människor och barn permanentas och förstärks med en diskriminerande
politik som gör att barnen får olika värde och olika förutsättningar för sin
utveckling. Detta gör att det mångkulturella samhället inte blir rikare och
vackrare för sin variations rika färger och nyanser utan blir fattigare och,
ojämlikt och åtskilt på olika plan och blir delad i många oriktiga små bitar
utan ett naturligt och mänskligt sammanhang och samverkan. Då ökar motsättningarna
människor emellan och samlevnaden, gemenskapskänslan och samhörigheten försvinner.
Man skiljer människor med påhittade identiteter som etniska, religiösa,
kulturella olikheter istället för att förstärka de gemensamma intressen och lika
värdighet och lika rättighet för alla.
Många barn och ungdomar mår dålig redan i
förskolan på grund av de ojämlika förhållandena och den olika behandling som
för sig går där. Det finns fortfarande inte ett tidigt förebyggande arbete inom
socialtjänsten för att kunna jämna ut de olikheter i livsvillkoren som finns
mellan barn. Hedersrelaterat våld och våld mot flickor lever kvar i många
familjer. Det saknas effektiva strukturella åtgärder med ett förebyggande syfte.
Jag hoppas att vi ser dessa problem på allvar och kunna hitta sättet att arbeta
för ett gemensamt mål.
Och
målet ska vara lika rättigheter och lika värde för alla människor i vårt
samhälle och lika förutsättningar för alla barns utveckling och uppväxt.
Leyla Ghasemiani
Ordf.
Barnen Först - Göteborg