Islamismen och en försenad rapport

 Försvarsmaktens rapport om radikala islamiska grupperingar i Rosengård måste välkomnas. Oavsett beställarens avsikt eller åtgärdsförslag, pekar rapporten på en ytterst alarmerande verklighet i vårt samhälle. Religionen i allmänhet och olika islamistiska grupperingarnas frammarsch behöver knappast några bevis. Visserligen siktar rapporten mot radikala våldsbejakande islamiska grupperingar, men bilden utav de mildare förgreningarna är inte heller lugnande. Utöver detta, kretsar rapporten runt religiösa gruppers utveckling och ger läsaren en talande bild av samhällets roll i sammanhanget. Viktiga samhälleliga aktörer som socialtjänsten, polisen och skolpersonal har intervjuats. Deltagarna delar med sig av sina erfarenheter och synpunkter.  Rapporten kan läsas också som en bokslut över myndigheternas insatser, vad de har åstadkommit och vad de har i sikte. Utifrån denna aspekt är problemet minst sagt förlamande.

Försvarsmaktens rapport visar än en gång att religionens utbredning är inte lika med en religiös övertygelse bland människorna. Vi ser hur ett helt nätverk av "kulturföreningar", källarmoskéer, friskolor, koranskolor etc medverkar och röjer marken för fundamentalistiska islamisters utbredning. Metoderna är välbekanta, tjejerna och kvinnorna blir de främsta måltavlorna. Det är manliga figurer i familjen, oftast yngre bröder, som tar på sig uppdraget att påpassa sina systrar. Inte nog med det, finns det beskäggade slöj- och åsiktskontrollanter för utövning av passande rutiner i hela området.

Har detta varit känt tidigare? Har någon eller några reagerat eller gjort något mot detta? Försvarsmaktens rapport har inte kommit alls med något nytt. Vår organisation Barnen Först med flera andra, har i åratal varnat för religiösa krafters och islamismens utbreda försök att få fotfäste i det offentliga rummet. Det är bara att läsa rapporterna i GP om islamisternas frammarsch i Hammarkullen för några år sedan; eller en serie artiklar i Sydsvenskan om samma fenomen 2006; eller varför inte Uppdrag Granskning i april 2006 om samma fråga; eller olika andra dokumentärer om religiösa skolor.

Vi varnade för länge sedan, innan de första kända hedersmordsfallen, för faran med den kulturrelativistiska integrationspolitiken och det politiska, kulturella och ekonomiska stödet till reaktionära traditionella och religiösa krafter, vilka står för barn- och kvinnoförtryck och antidemokratiska värden.

Med detta i bakgrunden får frågan en skakande dimension. Indikationer om den pågående religiosifieringen och fanatiska religiösa grupper uppsving har varit flera. Samstämmigheten mellan de inblandande myndigheterna om frågan är entydig. Läraren, socialsekreteraren och polisassistenten pratar om samma problematik samtidigt som de inte verkar se några ljusa utsikter. De har saknat tillräcklig kompetens, resurser och rutiner; och står handfallna och hopplösa inför sina grundläggande skyldigheter med andra ord. En annan förtvivlande aspekt består av det faktum att man har anlitat imamer, islamiska kulturföreningar, kulturtolkare och modersmålslärare, i de flesta fall övertygade religiösa traditionalister, för att hjälpa de unga offren som sökt hjälp! Hur ser världen ut ur dessa flickors synvinkel?

Det är ingen tvekan om att de usla socioekonomiska förhållandena i förorterna, bl.a. i Rosengård, ligger till grund för utanförskap, segregation, bristande framtidshopp och frustration hos ungdomarna. Detta utgör en grogrund för många negativa tendenser och däribland fundamentalismen. Det markerar bara samhällets och den politiska maktens ansvar för uppsvinget och utbredningen av religiösa strömningar i vår miljö. Viktigaste av allt ska försvarsmakten ha klart för sig att den fruktade fundamentalismen är redan här och skördar sina offer i Rosengård, Angered, Hisingen, Rinkeby, Tensta och många andar ställen. Det beror på hur man definierar hotbilden. Räknas det utbredda förtrycket mot kvinnor och flickor i traditionella och religiösa miljöer som hot mot demokratin? Räknas de undermåliga sociala inrättningarna och utbildningsmiljöerna för barn och ungdomar i dessa områden som en hotande källa till social misär och oro?

Försvarsmaktens rapport har berikat det svenska språket med begreppen "kulturkontrollanter" och "åsiktskontrollanter". Det är begrepp som är högst aktuella och livslevande för många barn- och kvinnor som bor i områden där de islamistiska krafterna fått agera inte bara obehindrad utan med statens och kommunernas utbredda stöd. Detta är den del av bilden som inte får glömmas bort.

En rad skribenter har ifrågasatt rapportens vetenskaplighet. Huruvida rapporten fyller de vetenskapliga kriterierna eller inte är en fråga som får diskuteras för sig. Det som inte får ske är att negligera alla de fakta som i åratal gjort sig påminda, inte minst genom den utbredda rättslösheten och förtrycket mot barn och kvinnor i traditionella och religiösa miljöer. Sådana granskningar må fortsätta, men ute i verkligheten får skolan, socialtjänsten, kommunen och andra samhälleliga aktörer inte stå handfallna. Problematiken behöver inget bevis för sin existens för de som har öga att se och viljan att göra något åt den.

Mostafa Asadpoor, ordf. Barnen Först

Soleyman Ghasemiani, författare, styrelseledamot i Nätverket mot hedersrelaterat våld

2009-02-11