Att bli straffad för sin kärlek

Sofias familj ljuger för församlingen för att slippa skammen

Det handlar om heder och ära. För familjer där religionen och traditionen styr kan homosexualitet vara ett av de värsta normbrotten. Även i svenska familjer. Här är två unga kvinnors berättelser om hot, våld, förnekelse och isolering. Homosexualitet är djävulens påfund. Sofia, 25 år, lever i ständig rädsla för att bli avslöjad. Om församlingen får veta att hon är lesbisk, förlorar hennes familj både status och vänner.

Så fort jag är klar med min utbildning tänker jag flytta så långt bort som möjligt. Till en plats där ingen känner mig. Då först kommer jag att kunna leva öppet. Alternativet är att leva resten av mitt liv i en lögn. Samtidigt innebär det att jag måste ta avstånd från min familj. Att jag är lesbisk är en katastrof för mina föräldrar. Det betyder att de har uppfostrat mig till att bli homosexuell, det mest vidriga som finns. Om det kommer ut förlorar hela min familj sin status och sitt umgänge.

Min familj är medlem i en starkt kristen församling och det har präglat hela min uppväxt. Synden har varit ständigt närvarande, den som inte uppförde sig hotades med djävulen och demoner. Redan som liten var jag medveten om allt man inte fick göra och vad som förväntades av mig. När jag på högstadiet insåg att jag tyckte en av tjejerna på skolan var jättevacker, fick jag dödsångest och var övertygad om att Gud skulle straffa mig. Jag kände mig väldigt ensam med mina känslor, min oro och rädsla. De flesta i församlingen gifter sig väldigt unga. När mina föräldrar eller syskon försökte para ihop mig med nån kille i församlingen fick jag panik och gjorde allt jag kunde för att slippa. Efter hand drog jag mig undan mer och mer. Jag började ifrågasätta bibelorden och bad om förklaringar. Jag blev allmänt besvärlig och till sist slapp jag följa med.

Trots att utbildning anses vara fult och fel, var det det som blev min räddning. På många sätt. Medan mina syskon gifte sig tidigt, valde jag att gå på gymnasiet och plugga vidare på högskolan. Där fick jag vänner utanför församlingen. Studierna ger mig en anledning att lämna hemmet var je morgon och när jag kommer hem kan jag gömma mig bakom ett berg av böcker.

Bara det att jag är 25 år och fortfarande ogift är en stor skam för mina föräldrar, särskilt för min pappa. Enligt vår tro är kvinnan mannens egendom och tills jag gifter mig tillhör jag min pappa. Det är han som har ansvar för vad jag gör och hur jag beter mig. Jag är mina föräldrars stora misslyckande. För att rättfärdiga sig inför församlingen, har de satt ihop ett eget försvar. Om någon frågar skyller de på att ingen vill ha mig på grund av min diabetes. Att jag skulle bli för jobbig att ta hand om, helt enkelt.

Att jag är homosexuell fick mina föräldrar veta först för ett par år sedan. När de försökte föra ihop mig med ännu en lämplig man, fick jag nog: ”Jag är 23 år och har aldrig haft en pojkvän; fattar ni inte att jag lesbisk!?!” För mina föräldrar var det ett knytnävsslag i magen, det värsta som kunde hända.

Det tog tre veckor innan de pratade med mig och efter det hårdnade kontrollen hemma ännu mer. De har förbjudit mig att prata om det igen och gör allt för att jag inte ska kunna träffa någon. De öppnar mina brev, avlyssnar mina samtal och kräver att få veta var jag är och med vem. Har jag sagt att jag ska ta tåget hem, kan de vara där för att se att jag är ensam och verkligen kommer när jag sagt att jag ska.

Trots att mina föräldrar aldrig kommer att acceptera att jag är lesbisk, var det en lättnad för mig att avslöja den hemlighet jag burit på så länge. Att jag träffar vänner, är ute och dansar och kanske dricker en öl, känns plötsligt mindre dramatiskt. Men gayställen har jag fortfarande bara vågat gå på ett par gånger och bara sent på kvällen.

Skräcken för att bli upptäckt och avslöjad lever jag med hela tiden. Varje gång telefonen ringer tror jag att det är någon i församlingen som har sett mig ute. Jag har mått fruktansvärt dåligt många gånger, inte bara för min egen skull. Allt jag gör avspeglas på min familj och det är deras rykte och heder jag smutsar ner. Det är därför jag inte lämnar dem. Många gånger har jag övervägt att bara falla in i mallen och gifta mig med en man min familj tycker passar. Men då skulle jag leva resten av livet som en slav, med en person jag inte älskar. Det skulle inte fungera.

Genom internet har jag kommit i kontakt med andra som lever i liknande situationer. Det har varit en stor lättnad, jag trodde länge att jag var dum i huvudet, att jag var ensam i världen om att känna så här. Jag är ju svensk, blond och grönögd och har aldrig blivit utsatt för fysiskt våld. Därför har det tagit lång tid att förstå att den kontroll och isolering jag lever med är hedersrelaterad.

Nu har jag äntligen kommit så långt att jag kan se en annan framtid. Jag har aldrig haft en flickvän, men om tre terminer är jag färdig civilekonom, då kommer jag att kunna skaffa mig ett jobb och en egen lägenhet; ett eget liv. Att flytta ifrån familjen är det enda val jag har. På nåt konstigt vis tror jag ändå att mina föräldrar älskar mig, det är bara det att de tänker så fel. Varför skulle Gud hata mig bara för att jag blir kär i en kvinna istället för i en man?

Linda Swanberg

Artikeln var publicerad i Göteborgs-Posten den 23 oktober 2005