Spräck
myten om mödomshinnan
Eva Moberg
Det
är en seg process att bli av med de riktigt lönsamma lögnerna, särskilt när de
fått en religiös laddning. Som den om mödomshinnan.
Den
gjorde det möjligt för släkter i tusen år att handla med döttrarnas kroppar, att
från far till make överlämna en garanterat orörd fortplantnings-apparat. Ett
brutet sigill gjorde varan värdelös.
Troligen var det barnäktenskapen under patriarkatets etableringsfas
för några tusen år sen som gav näring åt idén om en mödomshinna. När det
biologiska faderskapet blev centralt måste ensamrätten till flickans sexualitet
säkras redan före puberteten. (I dagens Iran har gränsen för äktenskap sänkts
till nio år.)
Mitt intryck är att innebörden av
lögnen om mödomshinnan ännu långtifrån har trängt igenom. Det handlar trots allt
om en ännu fullt verksam idé som under-stödjer kvinnans sexuella livegenskap.
Och den i sin tur är det kanske svåraste hindret i arbetet mot fattigdom, hiv,
överbefolkning och krig, och för utveckling och hälsa.
Tron på mödomshinnan har också färgat synen på sexualiteten i stort.
Medan naturen tydligt rekom-menderar en gradvis uttänjning av slidan under
medverkan av kvinnans eget smörjmedel, det vill säga hennes lust och samtycke,
så har patriarkatet föreskrivit en aggressiv akt, där mannen agerar ”svärd”
medan kvinnan spräcks och blodet blir mannens bevis på ”erövring”. Flickor har
intalats att se mödomshinnan som sin värdefullaste tillgång.
Redan 1965 rapporterade jag från Nordafrika om det sensationella tal som
den tunisiske presidenten Bourguiba då hållit. Han krävde ett slut på sedvänjan
att visa upp blod vid bröllopen. ”Högt kvalificerade gynekologer” hade förklarat
för honom att alltihop bygger på ett missförstånd. ”Oskuld” går inte att
verifiera, fastslog han.
Följderna kunde jag aldrig forska i,
men i Sverige gick uppgiften spårlöst förbi. ”Oskulden” var fortfarande
någonting som män kunde ”ta” och kvinnor ”förlora” eller snarare ”bli av med”.
Jag tänkte att det är väl så då att en del kvinnor har nån sorts hinna som
spricker. Inga ”kvalificerade gyne-kologer” verkade tala med svenska politiker.
Först 2004 framträdde i Sverige två barnmorskor som hade modet att i
radio förklara att mödomshinnan inte existerar. Äntligen! tänkte jag, övertygad
om att nyheten skulle väcka enormt uppseende. Programmet var en uppenbarelse,
men all reaktion uteblev i pressen.
Jag tog upp saken i föredrag och i en
– refuserad – artikel. Ingen respons, utom från Nätverket mot hedersvåld.
Fart på debatten blev det först när en utredning visade att mödomshinnor inte
bara skapas på privatkliniker utan även på Landstingets vårdinrättningar och
därmed drar skattemedel! Ska vi betala skatt för vidskepelse? blev vinkeln. Det
tog skruv.
De
kirurger och andra som hänvisar till att flickorna är så ”oerhört utsatta”
verkar inte höra vad de själva säjer. Gällde det etniskt svenska flickor skulle
de i ett sånt läge givetvis anmäla föräldrarna till polisen eller
social-tjänsten. Det faktum att en anmälan av föräldrarna skulle bli en
katastrof för flickan borde för längesen ha lett till en bred upplysningskampanj
som nått alla berörda på deras eget språk.
Vi har en strikt dubbelmoral här: så
länge en flicka bara lugnt lever vidare under oavbruten bevakning och latenta
hot så ska vi inte lägga oss i utan respektera andras kulturmönster. Men om hon
vågar reagera och blir misshandlad eller dödad, då får gärningsmannen absolut
inte ses som en del av sin kultur, ty då blir den ”stigmatiserad”.
Om
inte samhället driver kampen för alla medborgares mänskliga rättigheter så
överlämnas den till flickorna själva. De får ensamma, eller med stöd av
frivilliga idealister, bära uppgiften att förändra värdesystemet trots att de
vanligen saknar alla maktmedel – status, pengar, utbildning, kontakter.
Pulvriseringen av myten om mödomshinnan kan bli
befriande. Från att vara symbolen för en flickas ”oskuld” kan mödoms-hinnan nu
bli symbolen för ihåligheten i patriarkatets maktanspråk. Beviset för köpets
giltighet saknades