Barn behöver en frizon!

Ett år efter mordet på Fadime, har diskussionerna om hedersmord ebbat ut. Som tur är föll inga fler flickor eller kvinnor offer inom svenska riket för den av gud och traditionerna bestämda sexuella kontrollen av Evas döttrar. På den punkten kan de svenska makthavarna andas ut. Ett år utan flera Fadime och Pela på svensk mark! Visst känns det härligt att slippa se blommor nedtrampade eller vissnade under mördande patriarkala galoscher. Det vore skönt om Fadime vore det sista offret mänskligheten fick betala för att frigöra sig från enfaldiga religiösa och kulturella yttringar.

Problemet är bara att verkligheten har något annat i sitt sköte. De förhållandena som mejade ner Fadime och hennes medsystrars liv är fortfarande intakta. Fadime dog för att hon trotsade normer och värderingar som ser ner på kvinnan som andra gradens medborgare, som en underordnad och mindre värd varelse. Flickor och kvinnors sexualitet är deras svaga punkt och det hotande element som måste skyddas och kontrolleras mot omgivningens blickar; en omgivning som tros vara befolkad endast av sexlystna fiender.

Det konkreta som statsmakterna åstadkom under det gånga året var försöken att höja äktenskapsåldern för flickor med invandrarbakgrund till samma ålder som för infödda svenska flickor; men det misslyckades. Man kom fram till att det måste utredas ytterligare! Det låter som ett skämt men detta är en tragisk verklighet för många flickor med bokstavstrogna islamiska föräldrar eller med andra uråldriga traditioner.

Det gånga årets debatter och uppmärksamhet gjorde att socialtjänsten fick se om sitt hus. Det första man gjorde var kartläggningen av de flickor som riskerar hamna i samma situation som Fadime. Kartläggningen visade att det fanns uppemot fyra hundra flickor som lever under stränga patriarkala förhållanden. Flickor som hamnat i kollisionskurs med sina familjers världar.

Nu ser socialtjänsten på ett mer professionellt sätt på dessa flickors problematik efter mordet på Fadime och de landsomfattande diskussionerna. Vi får väl hoppas att praxis nu är ändrad och att man tar dessa flickors problem och rädsla på dödsallvar och sätter in de nödvändiga åtgärderna snabbt.

Bortser vi från Mona Sahlins två extra miljoner till jourboende för de nämnda utsatta flickorna och diskussionerna i olika debattprogram på TV, har regeringen inte gjort något värt namnet för att inga fler flickor skall falla och drunkna i sitt blod på sikt. Som alltid var regeringen inte sen med att uppvakta de konservativa och traditionella krafterna inom invandrargrupperna under samlingsnamnet kulturbärare. Ingenstans på jorden har kvinnofrigörelsen fått så mycket som ett stänk av frihet från några kyrkor eller moskéer tidigare. Religionen och de traditionella krafterna i samhället var hela tiden de verkliga stötestenarna i vägen för kvinnors emancipation. Men denna dumenkla historiska regel ändras över en sekund så fort det blir tal om ”invandrarkvinnors” fri- och rättigheter. Här får frihetskrävande invandrarkvinnor samsas och flirta med patriarkatets ”gulliga” kulturella, religiösa och politiska företrädare för att uppnå sina ”halvmänskliga” rättigheter. Här får flickor som kallas för horor för sin frigjordhet av de religiösa kretsarna och deras bundsförvanter, vända sig till sina verkliga banemän, ta dem artigt i hand och sjunga enstämmig ”We shall overcome!” för att varken religion, kultur, seder och bruk, nationalism o.s.v. får känna sig ifrågasatta, sårade eller utpekade.

Regeringen vill inte ta itu med de strukturella delarna som gör att små pojkar och flickor rekryteras till hedersmordsoffer och mördare. De strukturer som gör att barnet känner sig främmande från det omgivande samhället, inte bara pga de diskriminerade eller sociala faktorerna, utan även tack vare föräldrarnas gammalmodiga religiösa och traditionella seder och bruk. Föräldrar får inte hindra sina flickor att vara med på skolläger, gå på skoldisko, delta i musiklektioner o.s.v. hur religiösa de än må vara. Inga föräldrar får skrämma sina små flickor med helvetets eld eller med hot om indraget föräldrakärlek, om de inte beter sig som de fina flickor de skall vara, om de inte rättar sig efter de förnedrande könsroller som religiösa islamiska regler föreskriver.

Islamiska skolor präntar in just sådana förvridna och förnedrande könsroller på små pojkar och flickor. Slöjan är en oskiljaktig del av denna förnedrande kvinnosyn som vänjer små flickor redan från barnsben att uppfatta sig fundamentalt annorlunda från pojkar och i det här fallet från majoritetssamhället också.

Dessa strukturer måste ändras så att barnet får vara barn, inte en docka som religiösa och rigida ideologiska grupperingar leker med efter behag. Hur obehagligt detta än kan kännas för olika religiösa och traditionella schatteringar, så måste barnens rätt till att utöva sina grundläggande fysiska och psykiska förmågor gå före alla andra överväganden. Barn har rätt att skratta, röra sin kropp fritt, smaka, leka, dansa, sjunga och älska. De har rätt att klä sig fritt, få nöje av det som livet erbjuder normalt, utvecklas fritt, få känna sig själv och världen runtomkring etc. Allt som ifrågasätter eller inskränker dessa förmågors utlopp måste undanröjas även om den krockar med föräldrabalken eller andra överväganden.

Här har regeringen varit alldeles tafatt. Här diskrimineras barn öppet från sträng islamiska miljöer. Regeringen har inte varit kapabel att gå emot den kulturrelativistiska strömmen som tilldelar barn olika värde och rättigheter utifrån föräldrarnas kulturella eller religiösa bakgrund. Här blir plötsligt föräldrabalken, föräldrars ”rätt” över sina barn, höjd till skyarna vilket inte är fallet i lika hög grad när det gäller infödda svenska barn.

Låt skolan vara den frizon för barn som den ursprungligen var tänkt att vara utan hänsyn till föräldrarnas bakgrund och deras religiösa, kulturella, ideologiska eller politiska hänryckning. Låt inga föräldrar sätta slöja på sina minderåriga flickor. Låt barn smaka själva innan de kan bestämma ifall fläsk, eller lamm känns äckligt eller gott!

Soleyman Ghasemiani

Barnen Först

2003-01-20