Brev från den hedersmördade

Abbas Rezai: s mor & syster

Ärade Sara Mohammad i Sverige

Härmed vill jag, Fateme Khavari mor till Abbas Rezai, berätta min livshistoria för dig. Jag och min familj levde i Afghanistan, Bamian provinsen, i byn Zareh. Min man dog i kriget år 2000.

Sorgen efter min makes bortgång var fortfarande färsk när ett år senare förlorade jag också min äldste son Morteza i samma krig. Nu var Abbas familjens äldste son. Han flydde under kriget och lämnade Afghanistan 2003. Nu var jag ensam med 3 flickor och en liten son. Eftersom jag inte hade någon att stödja mig på och hade ingenting att försörja familjen med, lämnade jag Afghanistan 2004 och begav mig till Iran med mina barn.

Nu har jag varit i Iran i över ett år. Vi bor i källaren till en järnaffärs i Teheran. Jag jobbar och försörjer mina barn med stora svårigheter.

2005-11-25 kom min morbror med Abbas dödsbud och informerade mig om mordet på vår son. Han hade fått veta det genom en bekant i Sverige. Jag chokades och fick hjärtattack. Jag återfick medvetandet på sjukhus. Även en av mina döttrar hade mått jätte dåligt av nyheten och var i chocktillstånd en lång tid.

Jag trodde fortfarande inte på att Abbas var mördad tills min morbror kom med tidningen Expressen och utskrifter från Internet och läste allt som stod där om händelsen. Efter gud var Abbas mitt enda hopp att ta hand om sin lille bor och sina systrar.

Nu ber jag er att framföra vår önskan till de svenska myndigheterna. Vi vill att de svenska myndigheterna hjälper oss med att resa till Sverige för att se vår son för sista gången innan vi begraver honom. Jag ber er ödmjukt att förmå de svenska myndigheterna att inte begrava min son innan vi har sagt hejdå till honom i Sverige.

Hälsningar

Fateme Khavari

2005-12-04

Älskade bror Abbas

Jag är din lilla syster Samira. Jag längtar så mycket efter dig. Kommer du ihåg när du kramade mig, Morteza och Abolfazil när vår far dödades. Du försökte trösta oss och förmå oss att sluta gråta. När Moretza dödades grät du själv också och vi frågade då varför du grät själv. Du kramade oss och mor och bad henne att inte gråta och lovade att du tar hand om oss.

Men sen gick du din väg och lämnade oss ensamma. Jag frågade mor var du var. Mor grät och sade att du kommer tillbaka. Hon sökte och sökte efter dig utan att hitta dig.

På väg till Iran fick vi uppleva många svårigheter. Nu är mor sjuk. Hon går till jobbet på morgonen och kommer hem på kvällen.

Kära Abbas! Vi känner oss mycket ensamma. Varje gång jag ser andra barn tillsammans med sina fäder eller bröder faller jag i gråt. Jag saknar dig väldigt mycket.

Morbror kom en dag hem till oss. Jag vet inte vad han sade som gjorde att både mor och Leila föll medvetslösa på golvet. Vi grät alla. När mor fick medvetandet tillbaka frågade jag vad som hade hänt. Hon sade att vi inte har längre någon Abbas. Men hon skrek att det inte kan vara sant. Jag tror inte heller att vi inte längre har vår Abbas. Jag önskar och ber gud att jag ska få träffa dig eftersom jag saknar dig så mycket.

Älskar dig!

Samira

2005-12-04