Fejkad apati
eller humanitär katastrof?
Förra
onsdagen presenterade psykologen Marie Hessle och
sociologen Nader Ahmadi första delen av sin utredning om de apatiska
flyktingbarnen. Marie Hessle är tillsatt av
regeringen för att utreda varför apatiska flyktingbarn bara finns i Sverige.
Samtidigt visar internationell forskning att det inte alls är ett svenskt
fenomen.
Pervasive
refusal syndrome, PRS kallas det syndrom som de apatiska barnen uppvisar.
Bryan Lask som har forskat om PRS
under femton år har sett apatiska barn i England, USA, Kanada, Australien och
Norge. Men enligt regeringen är symptomen helt och hållet en svensk företeelse.
Trots att TV-programmet Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om denna
självmotsägelse i mars, fortsätter Marie Hessle att
påstå att fenomenet bara finns i Sverige. På Dagens Nyheters debattsida 27
april upprepar hon detta tillsammans med sociologen Nader Ahmadi. De bägge
menar också att tillståndet inte förekommit innan år 2002.
– Att
apatiska flyktingbarn är unikt för Sverige tror jag inte på. Men det kanske är
vanligare i Sverige på grund av den speciella asylprocessen, säger Erik
Helgesson, aktiv i kampanjen för flyktingamnesti i Göteborg, till
Internationalen.
– Sjukdoms-utvecklingen kan också vara olika för olika barn,
därför kanske man inte hittar exakt samma symptom i alla länder.
Erik Helgesson är kritisk mot utredningen. Han tycker inte att Marie Hessle presenterar någonting nytt i sin utredning.
– Jag litar inte på Marie Hessle
som utredare, och jag känner ingen som gör det. Hon är bara en nickedocka åt
regeringen, säger Erik.
– Hon
vill bara överbevisa och argumentera mot oss som tycker att alla flyktingar
borde får amnesti. Hon utreder ingenting!
Kritiken
mot Marie Hessle och utredningen har varit stor. Bland
annat för att utredarna inte tar reda på vad barnen varit med om innan de
kommit till Sverige. I utredningen har Hessle och
Ahmadi kommit fram till att 87,5 procent av barnen kommer från forna
Sovjetunionen och före detta Jugoslavien.
Att
misär och krig har präglat dessa länder verkar inte Marie Hessle
se som en förklaring till insjuknandet. Istället förklaras det med att
föräldrar och närstående till barnen mått psykiskt dåligt och därför inte
kunnat ta hand om sina barn. Att det är en så stor andel barn från de forna
öststaterna som blir apatiska går också att ifrågasätta, enligt Erik Helgesson.
– För
två veckor sedan hade vi en diskussion med Göran Bodegård som är klinikchef för
barn och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Han berättade att det apatiska tillståndet
också förekommer i krigshärjade områden, till exempel Libanon och Kongo, säger
Erik.
"Vill inte vara i det
här landet"
Marie Hessle och Nader Ahmadi medger till viss del i sin
debattartikel i Dagens Nyheter att det finns apatiska flyktingbarn i andra
länder, till exempel sju barn i Norge. Samtidigt understryker de att sex av
dessa från början insjuknat i Sverige.
– Vad tror Marie Hessle? Att barnen fejkar
tillståndet av gammal vana när de kommit till Norge? Hela utredningen är helt
absurd, säger Erik.
TV4:s nyheter rapporterade 27 april att Marie Hessle i en tysk film ifrågasatt huruvida de apatiska
barnen verkligen är sjuka. Hon antyder i filmen att det istället är föräldrarna
som tvingat barnen. I filmen säger Marie Hessle bland
annat att de apatiska flyktingbarnen ”kanske inte vill vara i det här landet”,
”man kanske vill vara i sitt hemland” och ”man kanske också varit indragen i en
falsk historia med falsk identitet”.
Med
det menar Hessle att en del barn som smugglats in i
Sverige egentligen inte kommit med sina riktiga familjer, utan använts till
barnarbete och sexslaveri. ”Om det är så att man mår bättre och reser sig upp
av att skickas tillbaka till sitt hemland så är det viktig kunskap för oss”,
säger Marie Hessle i filmen.
I en intervju med DN 30 april säger Marie Hessle att
hon inte vet om hon står för dessa uttalanden idag eftersom hon inte minns de
exakta frågorna från intervjun.
Försiktighetsprincipen
bör råda
Erik
Helgesson från kampanjen för flyktingamnesti tror inte alls att barnen mår
bättre av att skickas tillbaka till sina hemländer.
– Försiktighetsprincipen ska råda i sådana här fall. Man kan inte vara säker på
att barnen ska få vård i sina hemländer. I barnkonventionen står det att man
inte får skicka tillbaka barn om man inte är säker på att de får vård i
hemlandet. Regeringen håller på och laborerar med liv, det är oacceptabelt. De
tillämpar en omvänd försiktighetsprincip och skickar hem barn för att dö.
–
Visst kan man utreda varför barn blir sjuka, men tills utredningen är klar
måste alla få stanna i Sverige och få bra vård, säger Erik.
I
intervjun med DN försöker Marie Hessle förklara
varför apatiska barn bara finns i Sverige. Hon argumenterar emot att
asylprocessen skulle göra barnen apatiska.
– Det
är rimligt att tro att asylsituationen kan vara EN faktor som påverkar dem, men
det är långt ifrån hela sanningen, säger Hessle i
intervjun.
På
frågan om det tar för långt tid innan människor får reda på om de får asyl
eller inte, och om detta kan påverka barnen svarar Marie Hessle:
– Jag är inte säker på att det är problemet. En del av de här barnen vet inte ens om att de befinner sig i en asylprocess.
Mariela Quintana Melin
Denna
artikel var ursprungligen publicerad i Internationalen nr 18, 2005.
n