Apatiska barn behöver trygghet

Migrationsministern Barbro Holmbergs uttalande för en tid sedan om apatiska barn och en förestående ”humanitär katastrof” i Sverige har nu lagts till svenska bevingade ord. Ministerns ord syftade inte till hur illa en del barn behandlades i Sverige, däribland genom beslut som hennes departement har ansvaret för. Nej, dessa ord fick vingar när hon ville säga att ett generellt beslut om uppehållstillstånd för apatiska barn, skulle leda till att många fler barn skulle hamna i den situationen för att få uppehållstillstånd. Enkelt uttryckt betyder detta att många av de apatiska barnen simulerar; att de utger sig för att vara sjuka för att få stanna.

Detta är en mycket allvarig anklagelse med mycket förödande konsekvenser för de barn det handlar om. Om ett sådant påstående kommer från en privat person kommer det inte betyda så mycket. Men att den högsta beslutfattande personen i landet för dessa frågor inte väjer sig för att misstänkliggöra barn; deras känslor; upplevelser och faktiska situation rimmar riktigt illa med de allmänna deklarationer och utfästelser staten gjort vad gäller beaktandet av ”barns bästa i främsta rummet” i varje beslut. Att antyda att barnen ljuger innebär att inte ta symtomen och situationen på allvar utan låta tiden ha sin gång. Taktiken är väl bekant; man brukar trötta ut den som gör sig till; för att det är klart att lögn inte kan döljas i all evighet och lögnaren kommer att avslöja sig till slut. Detta leder till en utnötning av motståndaren som kommer att pågå tills ärendet är avslutat och myndigheten utgår med segern antigen genom det verkställda utvisningsbeslutet eller tills barnet ”tillfrisknat” återigen.

Ett riktigt stort problem här är det faktum att en antydan om simulering från en myndighets sida, förvandlas oerhört snabb till en sanning. Man tror inte längre utan tycker. Det är endast i ljuset av detta man kan förklara verkställandet av utvisning av apatiska barn, slocknade och helt avslagna liggande på bår. Myndigheterna har utvisat barn som varit döende och farit illa torts framstående läkares inrådan och intyg. Detta kan hända antingen om man struntar fullständigt i hur andra har det eller när man är helt säker på sin sak och utgår från att barnen ljuger och att så fort de lagt sina fötter på marken i sina hemländer kommer de att tillfriskna som i en magisk show.

Med detta i bakhuvudet har Barbro Holmberg beställt en utredning för att bli än säkrare på att fenomenet ”apatiska barn” är bara ett svenskt fenomen. Att lägga begreppet ”vetenskapligt” efter detta beställningsjobb, är en skymf inte bara mot ”vetenskap” utan mot det som kallas empati, inlevelseförmåga, och medmänsklighet. Här har vi människor som både bokstavligt och bildligt talat går under sakta men säkert medan den myndighet som även enligt de befintliga lagarna måste ha deras bästa i åtanke, ser dem inte alls!

Den humanitära katastrofen finns redan här och utspelar sig på olika platser i Sverige, i migrationsverkets anläggningar, på BUP mottagningar och i byrålådorna hos migrations-ministerns anlitade beslutfattare. Vi ser barn som magras, blir inåtvända och slutar kommunicera med sin omvärld. Att inte kunna se det eller ha det så svårt för att förstå det, är både obegripligt och overkligt. Det räcker med sunt förnuft, utan några som helst akademiska grundkurser i psykologi eller allmänmedicin för att förstå att människor utsatta för kränkning, övergrepp och svåra trauman kommer förr eller senare reagera mot det de har varit med om. För den som har varit med om omänskliga psykiska påfrestningar är tryggheten bland de mest viktiga och primära faktorerna för en någorlunda bearbetning.

Barn behöver de vuxna för sin fortsatta existens. Barn läser av sina föräldrars oro för sitt liv när de är förföljda. Barn kan se dödsångesten i sina närmstas ögon eller kroppsrörelser. De ser när mor blir livrädd; när far känner sig hjälplös; när systern önskar sig döden av skam och förskräckelse. Barn ser och hör mycket mer än vad de vuxna tror. De hör döden, de ser hungern, de känner skräcken, de luktar förödmjukelsen och de känner den beska giftiga smaken av oro och kaos och maktlöshet.

Barn till asylsökande familjer upplever allt detta, vareviga dag, i landsflykt med sina föräldrar vilka som regel kämpar ett utsiktslöst flerfrontskrig med asylmyndigheterna för att få en fristad. ”Apatiska barn” är en del av alla dessa barns reaktion på denna omänskliga livssituation. Det är bara att tacka och vara glad för att ”apatiska barn” inte är staplade på varje gathörn.

Asylsökande apatiska barn är inte något studieföremål. De är en nagel i ögat på det samhälle som inte vill ta sig an deras behov och deras mänskliga värdighet. De livlösa asylsökande avskärmade barnen behöver inga nya lagar för att få leva ett människovärdigt liv. De lagarna finns redan. ”Barns bästa i främsta rummet” finns nu nästan inpräntat i varje vrå av de svenska lagrummen! Det som krävs är egentligen att fullfölja de befintliga paragraferna om barns bästa för ögongen i vart och ett beslut. Ur det perspektivet är migrationsministeriets policy gentemot asylsökande barn i allmänhet och apatiska barn i synnerhet det första som måste genomgå ett riktigt in- och utvändigt reningsbad. Trygghet är det mest livsnödvändiga som apatiska barn behöver för sin återvandring mot livet. Uppehållstillståndet är det första men det så nödvändiga steget mot denna trygghet. n

Soleyman Ghasemiani

Ordf. Barnen Först

2005-03-30