Konservatism och integrationspolitik

Öppet brev

Till: Integrationsministern

Mona Sahlin

Den svenska integrationspolitiken är misslyckad. Vi brukar bli påminda om detta allmänt kända faktum allt för ofta från olika håll och läger; ett tråkigt konstaterande en löjeväckande fortsättning i samma spår.

Nu på måndag 2004-05-17 skall Mona Sahlin och representanter för olika invandrarorganisationer och samfund träffas i Stockholm, inbjudna av Rådet för etnisk jämlikhet och integration.

De som lyser med sin frånvaro på detta möte är representanter för progressiva organisationer med invandrarbakgrund; organisationer och aktivister som enträget kämpar för frihet, jämlikhet, jämställdhet och universella mänskliga rättigheter; organisationer som deltar aktivt i samhällsdebatten både bland invandrargrupperna och samhället i övrigt. Det är inte första gången de progressiva krafterna ställs utanför när de ansvariga myndigheterna skall sätta sig och prata om dessa frågor. Staten och myndigheterna har konsekvent omgivit sig med de konservativa krafterna inom invandrargrupperna i sin integrationspolitik. I alla frågor som rör våra medborgare med utländskbakgrund, kryllar det av nationalister, traditionalister, fosterlandsfanatiker och religiösa företrädare som regeringens och myndigheternas samtalspartner, experter, kulturtolkar och som förmedlare till invandrargrupperna. Staten och myndigheterna räknar ”invandrargrupperna” uteslutande som homogena grupper, utan några socioekonomiska intressekonflikter, utan några värderingskonflikter; en klasslös grupp utan några olika sociala rörelser, utan konservatism och nytänkande eller trångsynta nationalister och moderna världsmedborgare i en och samma grupp.

De ansvariga för mötet i morgon, hade en liten oskyldig förklaring för sitt handlande att inte ha med de progressiva krafterna i mötet: man har bjudit in bara de organisationer som har fått bidrag från integrationsverket det senaste året. Problemet är bara att de progressiva krafterna brukar bli bortstrukna i alla sådana sammanhang eftersom de inte brukar uppbära de nämnda bidragen från integrationsverket. Därför blir samma gamla visa år efter år.

För att åstadkomma progressiva förändringar och ändrade attityder måste de progressiva krafterna ständigt klä skott mot de konservativa krafterna inom den egna nationella gruppen och mot myndigheternas hårdnackande kulturrelativistiska attityder och synsätt. Det är de progressiva krafterna inom dessa grupper som outtröttligt finns på barrikaderna för jämställdhet och jämlikhet och delaktighet i det samhälleliga livet och mot reaktionära, bakåtsträvande isolationistiska attityder och värderingar på båda sidor. Det är just dem som behövs i det verkliga förändringsarbetet, nytänkandet och integrationsfrågorna.

Mona Sahlin och myndigheterna har valt sin kurs sedan länge; ett val som förklarar det misslyckade integrationspolitiken; en politik som får underkänt på de avgörande punkterna vareviga år. Att vända sig till de konservativa krafterna kan inte leda till något annat än misslyckande av förklarliga skäl! Dessa krafter utgör själva en del av segregations- och utanförskapsmekanismen som går hand i hand med den kulturrelativistiska, rasistiska och marknadsorienterade integrationspolitiken.

Vi fördömer denna politik som blidkar traditionalister och de konservativa grupperna och utesluter de progressiva krafterna inom invandrargrupperna. Jämlikhet och jämställdhet har just de konservativa krafterna som sin motståndare. För att integrationen skall ta ett steg framåt måste just de progressiva krafterna stödjas och främjas.

1- Soleyman Ghasemiani, ordf. Barnen Först.

2- Sara Mohammad, ordf. riksförbundet ”Glöm aldrig Pela- och Fadime”.

3- Parvin Kaboli, ordf. Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter - riksorganisationen.

4- Halale Taheri, ordf. Förbundet för försvaret av kvinnors rättigheter i Kurdistan.

5- Kamal Mohammad Asad, ordf. Kulturella föreningen för kurder i Sverige.

2004-05-14