Nobels fredspris

och

de iranska barnens intressen!

Öppet brev till Shirin Ebadi!

Detta brev är från Barnen Först- internationell kampanj för försvaret av barns rättigheter, som ägnar en stor del av sin verksamhet till att driva kampen för försvaret av barns rättigheter i Iran.

Ni har tilldelats Nobels fredspris i år. Ni är bland de kända ansiktena för försvaret av kvinnor och barns rättigheter i Iran. Att välja en kvinna, en aktivist för barn och kvinnors rättigheter, en kvinna som av den iranska oppositionen uppfattas som regimmotståndare och sekulär, är i sig en viktig händelse. Inte för att någon regering eller någon ledamot i sådana kommittéer är ute efter att skapa fred och trygghet. Och inte för att mänskliga rättigheter har någon viktig plats i kommittéer som Nobels överväganden. Dessa kommittéer väljer sällan någon aktivist från den radikala oppositionen. Det är många politiska faktorer som vägs in i valet av land och personlighet där fred och mänskliga rättigheter kommer inte ens med på listan.

Men denna händelse, valet av Er, är ändå viktigt. Och detta i huvudsak för att kvinno- och barnfrågan är viktig; för att den islamiska regimens öde som har hela sin grund i förnekandet av de grundläggande mänskliga rättigheterna och i hela 24 år har krossat barn och kvinnor under sina islamiska stövlar, är viktiga. Valet av Er är således viktig för att barn och kvinnors situation, den islamiska regimens framtid och den politiska islam i allmänhet, har förts fram på den internationella scenen igen. Bortsett från alla diskussioner kring valet av just Er och hur olika politiska strömningar förhåller sig till detta, så kan Nobelkommitténs beslut antingen föra kvinnorörelsen och rörelsen för barnens rättigheter i Iran ett steg framåt, eller utgöra ett hinder i dess väg. Faktum är att en kommitté som har personligheter som Kofi Annan på sin lista som eventuell pristagare, för istället fram en kvinnlig aktivist från den islamiska regimens opposition som en viktig internationell personlighet.

Frågan om varför Shirin Ebadi valdes framför så många andra kända och viktiga politiska profiler leder oss till de primära realiteterna som ligger bakom detta val; realiteter som väger mycket tyngre än Shirin Ebadi och hennes insatser för barn och kvinnofrågor.

Varför Iran och varför just Shirin Ebadi men inte präster som Ganji eller Hajarian? Utan tvekan har lotten inte fallit på Iran på grund av dess mångtusenåriga historia eller för att det är ”landet för de stora män och kvinnorna med lejonhjärta”. Sådana omskrivningar är inget annat än en ”smekning” av den undertryckta nationen från översittar- nationens sida. Den enda sanning som finns i er ”iranska överlägsenhetskänslor”, är att den kan lindra er iranska tredjevärlds ”underlägsenhetskänsla”.

Den islamiska republikens Iran har valts för att dess islamiska regim är på väg att falla. Iran har valts ut för att grunderna för dess islamiska system håller på att störtas samman i en ilande fart. Iran är vald för att det i dagsläget är den enda viktiga geografiska enhet där folket har bestämt sig för att ta ner en av världens förskräckligaste makter, den islamiska regimen. Efter åratal av internationella inrättningars tystnad och avvaktan vad gäller stödjandet av det iranska folkets kamp, accepterar man nu med valet av Shirin Ebadi som fredspristagare, den islamiska regimens ofrånkomliga förfall. De erkänner att de inte hyser något hopp om att regimen ska återhämta sig.

Ännu en gång efter den omskakande konferensen i Berlin, har omvärldens blickar riktats mot Iran, med fokus på kvinnor och barns rättigheter. Efter att i flera år ha blundat för kvinnor och barns bedrövande situation, tillkännager nu västerländska regeringar att de hör det iranska folkets protesterande röst mot kvinnors rättslöshet och nedtrampandet av barns rättigheter; att de hör revolutionens stämma. Detta erkännande har tvingats på Nobelkommittén och andra internationella inrättningar av den rörelse som inte nöjer sig med mindre än störtandet av den iranska apartheidregimen. Det har tvingats fram av det iranska folket; kvinnors, ungdomars och arbetarnas ihärdiga protester. Annars är liknande kommittéer mer angelägna om att tilldela sina priser ”tappra islamiska män” som Khomeini och Montazeri. Som jag nämnde ovan, oavsett anledning för valet av Shirin Ebadi, kan detta pris vara ett steg framåt för rörelsen för kvinnor och barns rättigheter eller ett hinder i dess väg.

För att motivera sitt val av er som pristagare gav Nobelkommitténs av motivering för valet av er som pristagare var inget mindre än en islamistisk deklaration. Man kan inte förvänta sig att sådana kommittéer håller sig till verkligheten och att de ska stå för en människovärdig och radikal plattform till försvar av kvinnors och barns rättigheter.

Men Er plötsliga och överdrivna enighet med den islamiska betoningen i Nobel-kommitténs motivering som menade att det inte finns någon motsättning mellan islam och mänskliga rättigheter, är verkligen bortom opportunism! Alla Era uttalanden om den progressiva och humana islam; Er mörk-läggning av det faktum att slöjan i Iran är ett religiöst och påtvingad plagg och ingen ”frivillig kulturell” fenomen och Ert förbiseende av hundratusentals kvinnor som föll offer på grund av avvikelser från detta tvång, är mer än politisk skicklighet!

Alla de hundratusentals kvinnor och flickor som blivit förföljda och förtryckta på grund av den påtvingade slöjan, som blivit förödmjukade, fängslade, piskade och avrättade går inte med på detta lurendrejeri, varken från Er eller av Er gud. Ingen av de miljontals föräldrar som under två årtionden tvingades beslöja sina barn, som fick hålla sina barn skilda från barn av det motsatta könet i skolan, på lekplatser, på gatan och hemma, luras varken av Er eller av Er gud. Ingen av de mödrar som i desperata försök att få vårdnaden av sina barn efter skilsmässa, vände sig till domstolar och advokater som Ni, kommer att skriva under bluffen om islams överensstämmelse med mänskliga rättigheter. Ni kan inte pådyvla oss det heller!

Självklart får Ni, som vem som helst, gå in i rollen av en muslimsk kvinna med en annorlunda tolkning av islam; och efter 25 års slöjtvång i Iran påstå att det är Ert personliga och frivilliga val. Men Ni har ingen rätt att förvränga den verklighet som iranska kvinnor och barn lever under. Inga hänsyn eller politiska intressen kan bortförklara Er högervridning till denna grad. Och inga politiska intressen eller överväganden kan fungera som ursäkt för offrandet av barn och kvinnors rättigheter.

Jag upprepar återigen att valet av Er som fredspristagare kan antingen föra kvinnorörelsen och rörelsen för barnens rättigheter i Iran ett steg framåt eller utgöra ett hinder i dess väg. Genom att ansluta Er till Nobelkommitténs plattform har Ni gjort Ert val.

Den roll som Ni spelar i bortförklaringen av kvinnors och barns rättslöshet i Islam och under den islamiska regimen; markerar Er plats och Er nuvarande position. Idag strävar Ni efter en reformerad islam, inte efter barns och kvinnors universella mänskliga rättigheter.

Den tiden är förbi då folket kunde luras med löften om en reformerad islamisk regim. Med den roll som Ni har tagit på Er, efter de nyliberala mullorna Soroursh och Shalgoni, i rättfärdigandet av islam och den islamiska regimen, har Ni ställt Er mot det iranska folkets krav.

Tack vare Er erfarenhet, rykte och den respekt som Ni åtnjuter, kanske Ni kan några dagar lyckas lura det folk som hatat den islamiska regimen i över två decennier. Men Ni kan inte hålla för deras ögon för en längre tid. Inget anseende eller berömmelse kan stoppa den enorma anti-islamiska rörelsen som nu strömmar ut i hela samhället.

Ni har gjort Ert val, men arenan för försvaret av barns och kvinnors rättigheter kommer inte att stå tom. Sida vid sida med det iranska folket kommer vi att ta detta tillfälle i akt för att föra fram kampen för barns rättigheter; för att föra kvinnorörelsen till nya erövringar och för att ta ytterligare ett steg närmare störtandet av den barnfientliga islamiska regimen i Iran.

Soraya Shahabi

Barnen Först

2003-11-10