Om ohyggliga orättfärdigheter och grymheter mot barn

Föredrag av Soleyman Ghasemiani

på ”Barnen-Först” konferensen i Stockholm 2002-09-07

Rubriken på mitt tal är ”Gud och snoppen, ohyggliga orättfärdigheter och grymheter mot barn”. Varför en sådan rubrik?!

För två år sen satt jag och min äldste son och tittade på en debatt om religion och kultur och olika värderingar om barns rättigheter. Där i programpanelen satt några som försvarade omskärelse av pojkar. En av deltagarna från den judiska församlingen försvarade omskärelsen med motiveringen att det har med förbundet mellan människan och gud att göra vilket betyder att med denna akt visar individen hur nära gud han är. Min son frågade helt oskyldigt: ”men vad har gud med snoppen att göra?”. Och det var en väldigt bra fråga. Den frågan måste man ställa till svenska politiker, makthavarna, och alla kulturrelativister, de som försvarar övergrepp mot barn i namnet av respekt för kultur, religion och uråldriga och vidriga seder och bruk.

Barn är klara som vatten. De återspeglar sin omgivning. De är en blank sida, en oskriven roman, en tavla som fortfarande inte är målad; och de kan bli världens mest fantastiska konstverk. Men detta har att göra med den som har pennan eller penseln i sin hand, och som ni vet så bor vi inte på månen utan i ett samhälle, i en miljö där makten och omgivningen bestämmer hur barnen blir. Just därför är samhället ansvarigt för vad som händer barnen.

Min yngste son, när han var fem år och gick på dagis, blev intervjuad av en lärare som gick på pedagogen och hade i uppgift att skriva en uppsats om barnens känslor och deras språkutveckling. Det är inte så viktigt med vad hon kom fram till men jag kommer ihåg något som var väldigt intressant för mig. Intervjuaren frågade honom på olika sätt för att komma fram till hur många invandrarbarn som fanns på daghemmet, men det var väldigt svårt att komma fram till det. Han pratar flytande svenska och om man inte ser hans mörka hår så vet man inte att han är ett barn med utländska föräldrar. Så här löd några av frågorna:

- Hur många av barnen är svenskar?

- Alla.

- Men är alla från Svarige?

- Ja alla är från Sverige.

- Vad pratar du för språk hemma?

- Kurdiska.

- Vet du om de andra barnen talar andra språk hemma?

- Ja, de kan många andra språk kinesiska, arabiska, kurdiska, persiska, indiska och många andra språk

Svenska var alltså det språk som de förstod varandra på. Han hade ingen uppfattning om nationalitet. Vadå nationalitet?

Han visste ingenting om det. Det var bara svenska och om man pratar om daghemmet så är det barn som pratar samma svenska, när han är på daghemmet så är han svensk och pratar svenska men när han kommer hem och föräldrarna pratar kurdiska så blir han kurd och det är bara i den språkliga bemärkelsen. Han har aldrig hört från oss att vi är ”kurder”, ”araber” eller ”svenskar”.

Nationalitet eller nationella symboler har aldrig varit aktuella hemma hos oss. Men när han började förskolan då började också ritandet av alla de olika nationella flaggorna. Nu var han tvungen att tillhöra en flagga och började fråga mig ”men vad har vi för flagga?”. Ja, vad har vi för flagga?! Är det den iranska flaggan innan Khomeini kom till makten eller den nuvarande islamiska flaggan för den makt jag har bekämpat hela mitt vuxna liv? Eller är det den flaggan som de kurdiska nationalisterna sörjer för. Jag har ingen flagga själv men han behöver en flagga! Det var inte jag som kom på vilken flagga han hade utan det var dagisfröken eftersom han talar kurdiska och då fick han rita en flagga som de andra barnen med kurdiska som modersmål. På så sätt fick han en egen flagga utan att ens veta vad det innebar.

Det är just omgivningens press och föreställningar om hur man ska vara som gör att mitt barn blir en viss individ och får en viss identitet, som ibland inte ens har med föräldrarnas föreställningar om identiteten att göra, utan är en påtvingad identitet som barnet får tillskänks från samhället.

Om problemen hade varit begränsade till sådana enklare problem så hade man kanske kunnat vara nöjd, men det slutar inte här, utan det finns en värld som är mycket, mycket grymmare än färgen på en flagga. Det finns förhållanden som är mycket grymmare än dessa där värderingarna, de religiösa föreställningarna, de kulturella och traditionella sederna förvandlar livet till ett helvete för barn. Man brukar säga att vuxna har ett val de är vuxna, de kan analysera, reflektera och bestämma sig för någonting, men för barn gäller inte detta.

BARN GÖR SOM SINA FÖRÄLDRAR. De gör så som de vuxna gör eller så blir de tvingade att bete sig så som omgivningen, så som föräldrarna önskar. Barnet kan inte förklaringen till det de vuxna gör. Inte bara för att de inte har den intellektuella förmågan i den åldern utan för att många gånger även den vuxne själv inte kan förklara logiskt olika traditioner. Barnet förstår inte varför en del av hans kropp måste skäras bort? Det är bara så! Det är av respekt och kärlek till någonting som står ovanför människors huvuden; en högre makt som ingen rör för, och som visar människor hur de ska bete sig.

När en troende islamisk familj skickar sitt barn till skolan har de redan bestämt vad barnet ska ha för smak. Men även den troende föräldern har en gång varit barn och precis på samma sätt har lärt sig av sina föräldrar att han är muslim och att fläsk är äckligt. Det är bara så! Den överväldigande majoriteten av de muslimer som inte äter fläsk och som tror eller tycker att fläsk är äckligt har aldrig smakat på det. Och det får de heller inte, för så fort de har smakat på det så har man begått en synd. Så är det med religiösa föreställningar. Det spelar ingen roll vilken religion det handlar om, det är bara så! DU FÅR INTE ÄTA FLÄSK.

Vuxna människor får själva avgöra om de vill gå på restaurang och äta fläsk eller inte. Men barnet då; barnet som har muslimska föräldrar och som bor i ett samhälle som inte är muslimskt och som äter fläsk? I skolan måste han redan första dagen skydda sig från de andra på ett sätt som han inte förstår. För honom måste fläsket lukta illa; det måste vara äckligt trots att han aldrig har rört vid det. Därför att föräldrarna har bestämt det. Han blir invandrare, han blir muslim trots att han inte vet vad islam är. Trots att han inte vet vad gud är, får han föreställningar om hur världen ser ut och den beter sig.

Hon måste ta på sig slöja, en slöja som lär henne vad hon inte får göra när hon är med andra som inte är av samma kön. Men varför måste hon ta på sig slöja? Jo, för att det är en grym värld, full av hemska människor, individer som bara står där och är beredda att hoppa på obeslöjade flickor. För att försvara sig mot dessa hemska män och för att minska risken för dessa mansliknande demoners oändliga perversa sexlustar, måste flickor dölja sig bakom slöjan. Och när flickan har gjort det vet man att djuren där utanför, djuren som kan och brukar hoppa på dem som inte har slöja på sig blir blinda!

Kan den lilla flickan förklara slöjan för sig själv på något annat sätt? Knappast. Allt annat blir mer komplicerat än vad det lilla barnets intellektuella förmåga kan mäkta med. Det blir dessa rigida oförklarliga föreställningar; och man har bara att underordna sig dem. För att även om man kommer och försöker förklara det i andra termer, kommer flickorna inte att hänga med eftersom de inte är på det intellektuella stadiet att kunna analysera, reflektera, argumentera och avfärda eller delvis hålla med. Det bara är så.

Det är det som händer när man inte behandlar barn som barn; när man inte låter barn vara barn; när man inte låter barn göra precis så som de känner för; att låta de att gå efter sin egen smak; att låta barnet själv smaka på en rätt eller lukta på något och själv avgöra om de tycker om den smaken eller den doften.

Låt flickan växa först och få bestämma senare i sitt liv om hon ska ta efter sina föräldrars seder och bruk eller inte. Det mångkulturella samhället är ett apartheidsamhälle för barnens del, därför att det är just med dessa kulturella premisser och värderingar som man skapar getton. Man gör invandrare av barn som varken är invandrare eller ska vara invandrare utan ska vara en oskiljaktig del av det samhälle de bor i.

En del undrar säkert vad ska då hända med trosfriheten, rätten till den egna kulturen eller föräldrars rätt att uppfostra sina barn? Det som försvinner här och inte nämns alls i denna fråga är barnen. De finns inte med i själva frågan. Trosfrihet, rätten att bejaka sin kultur eller föräldrars rätt att uppfostra sina barn är lagstadgade rättigheter. Frågan gäller inte dessa rättigheter i allmänhet utan barnen och deras rättigheter. Var finns barnens rättigheter i dessa frågor? Har barnen något värde i sig? Vad är de viktigaste och högsta värdena i ett mänskligt samhälle? Är religion eller trosfrihet de högsta värdena i ett civiliserat samhälle? Kan det finnas någon religion eller kultur om det inte finns några människor? Vad är seder och bruk om det inte finns människor som ska följa dem?

Det är människan som har det högsta värdet inte något annat. Men istället utgår man från det som människan själv har skapat. Istället för att utgå från vilket värde barnet i sig har, utgår man från vilka rättigheter föräldern och religionen har. Det är med utgångspunkt från detta synsätt som socialdemokrater och vänsterpartister gemensamt gick ut och legaliserade övergrepp mot barn i Sverige, i form av pojkomskärelse. Det häpnadsväckande är att dessa politiker och deras experter vågar påstå att den lilla pojken kan bestämma själv i detta ärende eller att ”det skall tas hänsyn till pojkens vilja" också i det sammanhanget. Antigen måste man vare lite dum i huvudet eller en ren hycklare för att kunna tro på det lagstiftarna och deras förvirrade experter kommit fram till om pojkomskärelse. Vem är det som inte vet att barn inte har förmågan att på egen hand fatta beslut om detta? De har varken den intellektuella eller psykologiska förmågan att stå emot sina föräldrars viljor och seder och bruk? Hur kan man kräva av små barn att de skall stå emot föräldrarnas vilja, fjärma sig från dem och riskera att förlora deras kärlek, den kärlek som barn behöver så mycket?! Politikerna har inte förstått detta enkla faktum att barn är lojala mot sina föräldrar och att de måste vara det för att vara normala. Det är föräldrarna som barn tyr sig till i normala fall och det är dumt att kräva eller tro att barn kan stå på egna ben och besluta om så viktiga saker som omskärelse eller ej.

Svenska barn har det allmänt bäst i en jämförelse med barn i övriga världen. Men detta gäller inte barn med utländskt bakgrund. Det är kulturrelativismen som spökar här. Jag struntar i om kristna har rätt att expandera, eller om muslimer eller judar bönfaller sin gud eller inte. Jag utgår inte från religionen. Religionen måste vara en privat sak. En privat sak mellan människan och den gud hon eller han bekänner sig till. Religionen får inte träda över den individuella sfären. Så fort det gäller någon annan än en själv, en annan människa vuxen eller barn, så måste religionens inblandning stoppas.

Det är de grundläggande mänskliga värderingarna vi måste utgå ifrån; inte från religioner, kulturer eller olika traditioner eller seder och bruks bevarande eller inte. Vi måste låta barn vara barn. När de blir vuxna kan de själva bestämma vad de ska bli eller tro. När pojken är tillräckligt vuxen kan han själv bestämma ifall han vill klippa bort förhuden över ollonet eller hela snoppen till guds ära!