Vems kultur pratar vi om?

Det första jag känner, när jag nu står här för att ta emot priset ur Fadimes minnesfond för år 2006, är sorg, vemod och till slut en stor vrede. Jag önskar ur hela mitt hjärta att jag aldrig behövde vara här. Tänk om Fadime levde idag och ingen behövde få sin dag förpestad av förtryck, orättvisor och lidanden. Tänk om jag var här för mina litterära alster och tagit er med mig på en rundtur i den poetiska världen fylld med kärlek, omtanke, ömhet och ett fritt, glatt och lent liv. Men nu är jag inte här för att läsa för er ur mina diktsamlingar. Jag är inte här i egenskap av poet med kurdiskt ursprung, utan för att hedra minnet av ett brinnande liv som släcktes obarmhärtig.

Jag kommer ihåg dokumentärfilmen som visades på SVT 1998 där Fadime medverkade i. Jag kommer ihåg hur den kurdiske representanten för Kurdiska riksförbundet anklagade Fadime för att hon ”överdrev” när hon pratade om det könsförtryck som hederskulturen utsatte unga kurdiska flickor för. Denna reaktion var inte alls någon isolerad företeelse utan hela den kurdiska nationalistiska rörelsen med en mosaik av olika grupperingar stämde in i. Jag kommer ihåg detta så väl eftersom den sociokulturella och litterära tidskriften HANA som jag är redaktör för, blev behandlad precis på samma sätt av de nationalistiska och religiösa strömningarna när den kritiserade de traditionella, och kvinnofientliga värderingarna på olika nivåer, inom språket, litteratur, musik, poesi, , nöjen, skämt, sex och samlevnad, ekonomi, religion, politik etc.

Jag och Fadime hade säkert olika uppfattningar i många frågor. Men vi tillhörde samma sociala rörelse bland den kurdiska befolkningen. Vi hade samma kultur; en kultur som det första den ser i mötet människor emellan, är det mänskliga värdet, det gemensamt mänskliga, solidariteten, gemenskapen. En kultur som inte bygger några murar mellan människor med utgångspunkt från kön, hudfärg, etniska, religiösa, eller andra konstlade tillhörigheter.

Men min och Fadimes kultur skiljde sig från den härskande kulturen i Kurdistan. Vi tillhör den förtryckta kulturen, den kultur som jagas av den politiska makten, med sina militära styrkor, med sina religiösa institutioner, med sina arméer av inskränkta nationalistiska bakåtsträvande sångare, poeter, målare, charlataner och kulturelit. Vi är beviset på lögnen om kulturen. I Kurdistan, likväl alla andra länder i världen, finns olika kulturer. Den härskande kulturen vill framställa sig överallt som den enda och allmängiltiga kulturen. Detta är maktens lögn, de härskande klassernas lögn för att kväsa underklassens krav på jämlikhet.

Hederskulturen är inte kurdernas kultur. Den är makthavarnas kultur som bygger hela sin samhällsordning på kvinnans förtryck, på deras roll som andra rangens medborgare, på kyskhetskulturen och på den totala kontrollen av kvinnans sexualitet. Denna kultur har bekämpats i århundraden av massor med människor men det är inte deras version ni har hört om de sociala och historiska förhållandena utan maktens språkrör och traditionens fanbärare.

Jag är ingen ”kulturexpert” eller försvenskad blatte, som regerings utredare Masoud Kamali spyr galla över. Det är inte Sverige som har skänkt mig mina värderingar. Jag var mer progressiv och modernist än hela det svenska kulturetablissemanget innan jag ens hade hörts talas om Sverige som land. Jag stod på barrikaderna i Kurdistan och Iran och kämpade med mitt liv som insats för frihet och jämlikhet och mot både den trångsynta nationalismen och den politiska islam. Jag förlorade de flesta av mina närmaste vänner i den islamiska regimens fängelser och på avrättningsplatserna just för att de företrädde en annan kultur som stred mot både den islamiska regimens kultur och den västerländska kulturrelativistiska bilden om oss som kurder, iranier eller araber.

Problemet med den svenska hållningen i fråga om hedersmord är att den inte ser dessa två olika kulturer som lever sida vid sida inom alla grupper, vilken etnicitet de än har. Därför blir ansträngningarna att förebygga hedersrelaterade brott verkningslösa om inte katastrofala. Man stöttar nationalistiska, traditionella och religiösa grupper i hopp om att hjälpa utsatta flickor. Man anlitar imamer och religiösa företrädare som kulturtolkar för att lösa kulturkonflikter mellan invandrarbarn och deras föräldrar, när de traditionella och religiösa värderingarna utgör själva problemets kärna. Religiösa skolor får fortfarande odla kyskhets- och hederskulturen med statens goda minne. I hederskulturens fotspår får fortfarande traditionella och religiösa föräldrar förhindra sina barn i allmänhet och flickor i synnerhet att delta i olika skolämnen och aktiviteter. Det finns barn som inte får få utlopp för sina musikaliska sinnen, inte ens på de futtiga musiktimmarna i skolan. Det finns barn som inte får skaka av sig de kuvade exploderande rörelserna i sina celler, på skolans dansgolv. Det finns de som inte får teckna, de som inte får vara med på sex- och samlevnadstimmarna och känna sin och det motsatta könets kropp. Vad kan detta kallas för om inte apartheid för barn i den svenska skolan?

Jag hoppas att hederskulturen tar sitt sista andetag snarast och att jag blir den sista som behöver stå här för att få Fadimes minnesfonds pris för insatser mot hedersbrott. Jag tackar styrelsen för Fadimes Minnesfonds erkännande av mitt arbete på detta område. Och jag vill tacka hjärtlig min livskamrat Leyla Ghasemiani, som inte kunde vara med mig idag på grund av sjukdom. Hon har varit mitt ständiga stöd, min bollplank och min kamrat i denna kamp som jag får priset för ensamt här. Jag vet inte om jag hade stått här idag om hon inte fanns vid min sida. Tack än en gång.

Leve Fadimes minne. Leve kampen för frihet och jämlikhet.

Soleyman Ghasemiani

2006-01-20