Vad bör göras 5 år efter mordet på Fadime?

Den 20:e januari 2006, när jag tog emot priset från Fadimes Minnesfond för mina insatser för jämlikhet och kvinnors fri- och rättigheter och mot hedersbrott, började jag mitt tacktal med att berätta om den stora sorg jag kände för att ta emot priset. Priset i sig var en bekräftelse på att det finns människor som förvägras den grundläggande rätten att få finnas till och leva sitt liv så som de själva önskar; att världen inte är så som den bör vara. Även i år kommer någon att bli tackad för sina insatser mot hedersvåld eftersom vi brottas med problemet fortfarande. 5 år efter mordet på Fadime, tvingas fortfarande tusentals flickor att leva under kyskhets- och hederskulturens människoförnedrande normer i patriarkala, traditionella och religiösa miljöer.

Visst allt är inte likadant som det var för 5 år sedan eftersom varken livet eller samhället är statiska utan befinner sig hela tiden i rörelse och förändring. Många diskussioner har förts; många tankar utväxlats; många erfarenheter har grundlagts, en del lagar har ändrats och en social och politisk kraftmätning pågår ständigt ute i samhället. Sist men inte minst har Sverige hunnit byta den politiska makten vilket kommer att sätta sina spår även på denna front, alltså kampen mot hedersbrott, och för barns i allmänhet och för flickors fri- och rättigheter i synnerhet.

Tidigt under valkampanjen deklarerade kyskhetskulturens konservativa och islamistiska krafter sina önskemål och krav på särbehandling och särskilda lagar för de svenska ”muslimerna”. Centerpartiet hade till och med sin egen islamistiska parlamentskandidat som ställde sig bakom de framförda kraven från islamiska rådet.

Maktskiftet är nu ett faktum. Sverige har en borgerlig regering, en högersväng på det politiska planet som kommer att påverka styrkeförhållandena på hela den sociala sfären. Redan innan maktskiftet fick religiösa krafter fri lejd till de minsta barnens domän och rätten att starta privata och självklart även religiösa förskolor. Den nya regeringen inhyser visserligen tidigare frispråkiga politiker med kontroversiella åsikter och förslag mot hederskultur, så som Nyamko Sabuni. Hon blev tidigt måltavla för de islamistiska krafternas hatkampanj för att visa den borgerliga regeringen sina sympatier och om möjligt flytta sina positioner fram ytterligare. Över 30 islamistiska organisationer skrev under ett upprop med krav på hennes avgång i början av november 2006, i en artikel i Svenska Dagbladet. De traditionella krafterna nöjde sig inte med att Nyamko Sabuni gjorde tidigt avbön för sina innan-valsegern-åsikter i sin nya roll som integrationsminister och förklarade dem som tidigare enskilda åsikter och att hon som minister kan inte stå för dem eftersom hon skall företräda hela regeringen och inte den gamla Nyamko.

Vad bör göras då?

Under sina första 100 dagar som integrationsminister och ansvarig för däribland frågor rörande hederskultur har Nyamko Sabuni inte sagt så mycket. Hon har visserligen bett departementet om en djupare analys av behoven utan några brandtal för de utsatta flickorna. Det hon tidigare kritiserade den socialdemokratiska regeringen för, sitter nu i hennes knä. De ansvariga myndigheterna för akuta åtgärder för de flickor och pojkar som drabbas av hedersbrott är nu mer upprustade och vaksamma än tidigare och kan erbjuda de hotade det omedelbara skydd de behöver. Trots en hel del brister även på det planet, får man ändå medge att det har gjorts stora framsteg jämfört med tidigare. Utan att bagatellisera det arbetet kvarstår faktum att akutsjukvård inte är någon insats mot det som vållar sjukdomarna. För att bli av med sjukdomar en gång för alla måste man angripa källan eller källorna annars finns de där ständigt och väntar på sina offer en efter en i all evighet.

Hedersbrott har sina rötter i kyskhets-, och hederskulturen. Normerna och värderingarna i kyskhetskulturen är öppet kvinnofientliga. De könsroller som den sanktionerar och befrämjar, är rigida, patriarkala och kränker kvinnans integritet, hennes rätt över sin kropp, sin sexualitet och sitt självbestämmande. De religiösa skrifterna bygger på de patriarkala värderingarna, på kvinnans underkastelse, på flickors rättslöshet och på könsapartheid. Dessa normer och värderingar och system måste bekämpas på alla plan för att samhället skall vara resistent för dess angrepp och för att kunna försvara alla sina medborgare, särskild de små, lika fri- och rättigheter. För att uppnå detta krävs följande omedelbara åtgärder:

1- Skolan skall vara en sekulär institution, en frizon för barn utan olika religioners vidskepliga och patriarkala värdesystem och perspektiv. Stäng alla religiösa skolor.

2- Barn har ingenting med religion att göra därför skall inte skolan bli en skådeplats för olika religiösa yttringar eller symboler.

3- Slöjan är patriarkatets sexualvidriga och kvinnofientliga påbud. Barn skall skyddas från dess rigida och omänskliga könsroller. Därför skall barn inte bära slöja.

4- Könsstympning är en traditionell och religiös sedvänja. Barn har per definition ingen religion. Därför skall könsstympning förbjudas också när det gäller pojkar.

5- Religion skall vara en helt och hållet privat sak. Inga statliga eller kommunala medel skall ges till religiösa institutioner eller samfund.

6- Tvångs- och arrangerade äktenskap måste förbjudas klart och tydligt.

7- Dumpning av barn i föräldrarnas gamla hemländer måste stoppas och de ansvariga straffas hårt.

8- Staten måste stödja de progressiva krafterna i samhället som kämpar för alla människors jämlikhet och de grundläggande mänskliga fri- och rätigheterna för att motverka heders-, oh kyskhetskulturens patriarkala normer och värderingar.

Soleyman Ghasemiani

Barnen Först

2007-01-17