SKL paralyserar Sverige
från att försvara barnen

Av Mostafa Rashidi

Publicerad fritankarna.se – Humanistisk tankesmedja


Det svenska samhället vägrar blankt att försvara barnen mot religiösa intrång. Omskärelse av pojkar är ett nytt talande exempel på hur Sverige självmant har valt att vända ryggen mot barnens rättigheter. Religionsfriheten och föräldrarnas så kallade rättigheter har gjort Sverige till ett "modernt sekulärt paradis" för diverse religiösa strömningar, så att de kan lägga beslag på alla aspekter av barnens existens med lagen och samhällets godkännande i ryggen. Religiösa friskolor, barnslöja, undantag från viktiga inslag i undervisningen och just omskärelse av pojkar har i Sverige blivit de gräddfiler där religionen nu får köra sitt eget race mot barnen.
 
SKL:s undfallande rekommendation
Den senaste rekommendationen av Sveriges kommuner och landsting rörande omskärelse av pojkar på icke-medicinska grunder, är ett färskt och tydligt exempel på hur den officiella svenska synen på barnens rättigheter har spårat ur. Visserligen har fortfarande de svenska barnen det bäst ställt i en allmän jämförelse med barn i övriga världen, men detta gäller inte för de barn vars föräldrar väljer att tvinga in dem i den egna religiöst-kulturella sfären. Här kan det mesta hända. Det är rent av skrämmande hur samhället rättfärdigar religionens intrång i barnens liv och dessutom erbjuder religionen en omfattande service med både legala och ekonomiska medel. SKL:s undfallande rekommendation är ett talande bevis på samhällets urspårning.
 
Mot bakgrund av ett flertal alarmerande rapporter om hälsofaror för barn som blir omskurna av personer utanför sjukvården, gick SKL ut med rekommendationen att samtliga landsting skall erbjuda omskärelse på icke-medicinska grunder senast den 1 oktober 2009. SKL:s beslut bygger på Lagen om omskärelse av pojkar (OmskL) som trädde i kraft den 1 oktober 2001. Enligt studierna har det årligen skett 3000 omskärelser i Sverige, varav 2000 har utförts av behöriga personer under tillsyn av Socialstyrelsen. Enligt SKL:s bedömning utförs det årligen mellan 1000 och 2000 ytterligare omskärelser utanför sjukvårdens kontroll.
Med nya generösa erbjudanden från alla landsting vill SKL locka flera föräldrar att omskära sina pojkar i sjukhusen. SKL hävdar att barnens bästa kräver detta. Men detta slår mot barnens rättigheter oavsett hur SKL försöker att koppla beslutet till de förekommande hälsofarorna. SKL:s uttolkning av OmskL medför att de grundläggande frågorna och dilemmat bakom lagens tillkomst än en gång måste debatteras. Frågan är vem subventionerna egentligen riktar sig mot. Är det mot barnen eller mot föräldrarna? Frågan är vem som gynnas av detta. Är det religionen eller barnen?

 
Ett stolt bokslut     Gud bevare Sverige!
Runt 9000 hygieniskt och godkänt omskurna snoppar kan summeras som hela den svenska statens gåva till Gud sedan oktober 2001! SKL skryter med att ha ställt sig bakom bokslutet, eftersom myndigheten anser sig ha bejaktat barnens bästa genom användningen av hygien och smärtlindring. SKL passerar därmed gränsen till rent hyckleri genom att försöka förminska betydelsen och omfattningen av omskärelsen.
 
Ingen vinklad skönskrivning av verkligheten kan förändra fakta, att omskärelse innebär att pojkarna utsätts för könsstympning. Pojkarna ifråga får sina könsorgan sönderskurna och därmed kränks deras integritet på det värsta tänkbara sättet. Dessa övergrepp har aldrig haft minsta lilla vetenskapligt grundade motivering. De utförs uteslutande av religiösa skäl, som handlar om att upprepa primitiva ritualer. Det hela resulterar bara i psykiskt och fysiskt lidande för offren. Det enda rimliga är därför att klassa det som ren barnmisshandel.
SKL:s rekommendationer kan i bästa fall bara plåstra om de värsta och mest akuta konsekvenserna. De djupgående skadorna kommer att följa offren livet ut. Det finns därför goda grunder för att stämma den svenska staten för att den begår direkt medhjälp till en så omfattande kränkning av samhällets mest försvarslösa medlemmars integritet och rättigheter. Någon rättsligt agerande rörelse kan åta sig att driva stämningskraven.

 
Vems religion, vems rättighet    
barnens eller föräldrarnas?

Här finns ett debattekniskt inslag som känns igen från andra sammanhang. Det är nämligen omöjligt för SKL att försvara barnomskärelse utan att ty sig till det alltmer missbrukade begreppet "religionsfrihet". SKL konstaterar följaktligen i sin rekommendation att regeringens och riksdagens uppfattning är att sådana ingrepp som omskärelse av pojkar är förenliga med barnkonventionen och att ett förbud skulle medföra en otillåten begränsning av "religionsfriheten".
Själva undfallenheten är i sig ingen nyhet. Sedan länge vet vi med all säkerhet att Sveriges riksdag, regeringen, landstingen och SKL inte har viljan att stå emot religiösa farliga seder och ritualer. Det nya är bara att SKL rekommenderar att landstingen mer aktivt skall hjälpa till med att begå övergreppen. Och detta låter sig inte göras utan att missbruka begreppet "religionsfrihet".
Begreppet religionsfrihet har i sin rätta betydelse alltid inneburit en klar begränsning av religionsutövandet, enligt vilken varje individ ska hålla sin övertygelse för sig själv privat. Äkta religionsfrihet ställer därför ett krav på samhället att ta ansvar och skydda människor mot skador och hot som kan förorsakas av de tillåtna religiösa grupperingarna. Genom OmskL har riksdagen tvärtemot religionsfrihetens krav beslutat att bevara föräldrarnas urgamla seder och tro på bekostnad av tusentals barns lidande. Denna skamliga lag innebär en officiell tillåtelse för föräldrarna att utleva sina övertygelser även när det medför skadliga resultat för barnen.
 
Det är på sin plats att upprepa sanningen att barn egentligen ingenting har med religion, kultur eller åsiktsidentiteter att göra. Det är föräldrarnas religion och idémässiga identitet som invaderar barnens liv. Religionen tränger sig in på dem, kränker dem och skadar deras kropp och själ. SKL:s resonemang visar tydligt hur barnen, deras värde och rättigheter, har lyfts ut ur bilden. Utgångspunkten i rekommendationen handlar helt och hållet om föräldrarnas "rätt" istället för att fokusera på barnens egetvärde och barnens rätt till ett fritt liv.

 
Vem ska skydda barnen?
Barnen fråntas lagens skydd. Lagen har istället blivit ett hot. Ingen legal instans försvarar de utsatta pojkarna. Inte regeringen, inte riksdagen, inte heller Sveriges kommuner och landsting!
SKL:s rekommendation är en ny bekräftelse på att det bara är barnen själva som i de religiösa familjerna förväntas höja rösten för att slippa omskärelsen! SKL har valt att poängtera att det är vårdnadshavarnas rätt att bestämma i frågor om barnens angelägenheter. Dessutom påstår SKL att det för de berörda pojkarna kan vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.
Mitt i denna röra av föräldrarnas "rättigheter" och en påstådd omsorg om barnens "bästa", fast de utelämnas till föräldrarnas religiösa järngrepp, behandlas möjligheten att ett barn skulle kunna göra sin protest mot omskärelse gällande. Hur då? Vart skulle dessa pojkar kunna vända sig? Det finns inget svar på den frågan. Allt SKL har att erbjuda är ett absurt resonemangshaveri.
 
Frågan är hur ett sådant absurt resonemangshaveri är möjligt. Finns det verkligen vuxna människor som inte förstår att ett barn saknar förmågan att på egen hand fatta ett moget beslut om omskärelse? Inga barn har den intellektuella eller psykologiska förmåga som krävs för att stå emot sina föräldrars viljor och deras seder och bruk. Hur kan man kräva att små barn ska kunna stå emot föräldrarnas viljor, och därmed fjärma sig från dem och riskera att förlora deras kärlek?

 
Ett annat exempel: barn och religiösa skolor
Fenomenet omskärelse av pojkar är idag en grym verklighet som beror på att det svenska samhället väljer att låta tusentals barns utsatthet bekosta politikernas tolerans och uppskattning av religion och religiösa föräldrar. Det är skamligt, men långt ifrån ett isolerat fenomen. Tusentals barn utsätts dagligen för andra ohyggligheter i religiösa skolor.
I de religiösa skolorna får barnen religiös undervisning, och tvingas utföra dagliga böner och religiösa ritualer. Barnen måste underkasta sina vanor, sin lek och vardag under religiösa regler. I dessa skolor förstörs barnens rätt till breda och neutrala kunskaper, deras rätt att bilda en egen världsuppfattning, samt deras rätt att ifrågasätta. De religiösa skolornas identitet utgör ett uppenbart brott mot dessa rättigheter, eftersom de förstör och undergräver alla de skyddsmekanismer som finns för barnens rättigheter i de sekulära skolorna. De ansvariga hänvisar här     på samma sätt som de gör när det gäller pojkars omskärelse     till kulturella tillhörigheter, till föräldrarnas "rätt", och till begreppet religionsfrihet. De gör det till och med mot barnens intressen i de fall då barnen till viss del klarar av att protestera.
 
Ur barnens perspektiv ser det hela skrämmande ut. På det ena området efter det andra urholkas barnens grundläggande rättigheter. Istället är det religiösa påbud som får större gehör och svängrum. Många skolor blir i en allt större utsträckning dominerade av religiösa inslag. Det handlar om sådant som påbud om islamisk mat, den utökade acceptansen gentemot flickors frånvaro från vissa ämnen och toleransen av barnslöjor med mera.
Hela denna farliga trend måste brytas. När det gäller stympningarna finns det entydiga krav som måste drivas. Vi måste stå upp för försvaret av barns rättigheter som individer, för barns rätt att slippa betala notan för föräldrarnas övertygelser, för att stoppa den öppna barnmisshandeln och givetvis bör Sverige totalförbjuda omskärelse av pojkar.
 
Mostafa Rashidi
1 juni 2009

______________

Link till artikeln:

http://www.fritankarna.se/u-artikel-00012.html#top