SKL paralyserar Sverige
från att försvara barnen
Av
Mostafa Rashidi
Publicerad fritankarna.se – Humanistisk tankesmedja
Det svenska samhället vägrar blankt att försvara barnen mot
religiösa intrång. Omskärelse av pojkar är ett nytt talande exempel på hur
Sverige självmant har valt att vända ryggen mot barnens rättigheter.
Religionsfriheten och föräldrarnas så kallade rättigheter har gjort Sverige till
ett "modernt sekulärt paradis" för diverse religiösa strömningar, så att de kan
lägga beslag på alla aspekter av barnens existens med lagen och samhällets
godkännande i ryggen. Religiösa friskolor, barnslöja, undantag från viktiga
inslag i undervisningen och just omskärelse av pojkar har i Sverige blivit de
gräddfiler där religionen nu får köra sitt eget race mot barnen.
SKL:s undfallande
rekommendation
Den senaste rekommendationen av Sveriges kommuner och
landsting rörande omskärelse av pojkar på icke-medicinska grunder, är ett färskt
och tydligt exempel på hur den officiella svenska synen på barnens rättigheter
har spårat ur. Visserligen har fortfarande de svenska barnen det bäst ställt i
en allmän jämförelse med barn i övriga världen, men detta gäller inte för de
barn vars föräldrar väljer att tvinga in dem i den egna religiöst-kulturella
sfären. Här kan det mesta hända. Det är rent av skrämmande hur samhället
rättfärdigar religionens intrång i barnens liv och dessutom erbjuder religionen
en omfattande service med både legala och ekonomiska medel. SKL:s undfallande
rekommendation är ett talande bevis på samhällets urspårning.
Mot bakgrund av ett flertal alarmerande rapporter om hälsofaror för barn som
blir omskurna av personer utanför sjukvården, gick SKL ut med rekommendationen
att samtliga landsting skall erbjuda omskärelse på icke-medicinska grunder
senast den 1 oktober 2009. SKL:s beslut bygger på Lagen om omskärelse av
pojkar (OmskL) som trädde i kraft den 1 oktober 2001. Enligt studierna har
det årligen skett 3000 omskärelser i Sverige, varav 2000 har utförts av behöriga
personer under tillsyn av Socialstyrelsen. Enligt SKL:s bedömning utförs det
årligen mellan 1000 och 2000 ytterligare omskärelser utanför sjukvårdens
kontroll.
Med nya generösa erbjudanden från alla landsting vill SKL locka flera föräldrar
att omskära sina pojkar i sjukhusen. SKL hävdar att barnens bästa kräver detta.
Men detta slår mot barnens rättigheter oavsett hur SKL försöker att koppla
beslutet till de förekommande hälsofarorna. SKL:s uttolkning av OmskL medför att
de grundläggande frågorna och dilemmat bakom lagens tillkomst än en gång måste
debatteras. Frågan är vem subventionerna egentligen riktar sig mot. Är det mot
barnen eller mot föräldrarna? Frågan är vem som gynnas av detta. Är det
religionen eller barnen?
Ett stolt bokslut
Gud bevare Sverige!
Runt 9000 hygieniskt och godkänt omskurna snoppar kan
summeras som hela den svenska statens gåva till Gud sedan oktober 2001! SKL
skryter med att ha ställt sig bakom bokslutet, eftersom myndigheten anser sig ha
bejaktat barnens bästa genom användningen av hygien och smärtlindring. SKL
passerar därmed gränsen till rent hyckleri genom att försöka förminska
betydelsen och omfattningen av omskärelsen.
Ingen vinklad skönskrivning av verkligheten kan förändra fakta, att omskärelse
innebär att pojkarna utsätts för könsstympning. Pojkarna ifråga får sina
könsorgan sönderskurna och därmed kränks deras integritet på det värsta tänkbara
sättet. Dessa övergrepp har aldrig haft minsta lilla vetenskapligt grundade
motivering. De utförs uteslutande av religiösa skäl, som handlar om att upprepa
primitiva ritualer. Det hela resulterar bara i psykiskt och fysiskt lidande för
offren. Det enda rimliga är därför att klassa det som ren barnmisshandel.
SKL:s rekommendationer kan i bästa fall bara plåstra om de värsta och mest akuta
konsekvenserna. De djupgående skadorna kommer att följa offren livet ut. Det
finns därför goda grunder för att stämma den svenska staten för att den begår
direkt medhjälp till en så omfattande kränkning av samhällets mest försvarslösa
medlemmars integritet och rättigheter. Någon rättsligt agerande rörelse kan åta
sig att driva stämningskraven.
Vems religion, vems
rättighet
barnens eller föräldrarnas?
Här finns ett debattekniskt inslag som känns igen från
andra sammanhang. Det är nämligen omöjligt för SKL att försvara barnomskärelse
utan att ty sig till det alltmer missbrukade begreppet "religionsfrihet". SKL
konstaterar följaktligen i sin rekommendation att regeringens och riksdagens
uppfattning är att sådana ingrepp som omskärelse av pojkar är förenliga med
barnkonventionen och att ett förbud skulle medföra en otillåten begränsning av
"religionsfriheten".
Själva undfallenheten är i sig ingen nyhet. Sedan länge vet vi med all säkerhet
att Sveriges riksdag, regeringen, landstingen och SKL inte har viljan att stå
emot religiösa farliga seder och ritualer. Det nya är bara att SKL rekommenderar
att landstingen mer aktivt skall hjälpa till med att begå övergreppen. Och detta
låter sig inte göras utan att missbruka begreppet "religionsfrihet".
Begreppet religionsfrihet har i sin rätta betydelse alltid inneburit en klar
begränsning av religionsutövandet, enligt vilken varje individ ska hålla sin
övertygelse för sig själv privat. Äkta religionsfrihet ställer därför ett krav
på samhället att ta ansvar och skydda människor mot skador och hot som kan
förorsakas av de tillåtna religiösa grupperingarna. Genom OmskL har riksdagen
tvärtemot religionsfrihetens krav beslutat att bevara föräldrarnas urgamla seder
och tro på bekostnad av tusentals barns lidande. Denna skamliga lag innebär en
officiell tillåtelse för föräldrarna att utleva sina övertygelser även när det
medför skadliga resultat för barnen.
Det är på sin plats att upprepa sanningen att barn egentligen ingenting har med
religion, kultur eller åsiktsidentiteter att göra. Det är föräldrarnas religion
och idémässiga identitet som invaderar barnens liv. Religionen tränger sig in på
dem, kränker dem och skadar deras kropp och själ. SKL:s resonemang visar tydligt
hur barnen, deras värde och rättigheter, har lyfts ut ur bilden. Utgångspunkten
i rekommendationen handlar helt och hållet om föräldrarnas "rätt" istället för
att fokusera på barnens egetvärde och barnens rätt till ett fritt liv.
Vem ska skydda barnen?
Barnen fråntas lagens skydd. Lagen har istället blivit ett
hot. Ingen legal instans försvarar de utsatta pojkarna. Inte regeringen, inte
riksdagen, inte heller Sveriges kommuner och landsting!
SKL:s rekommendation är en ny bekräftelse på att det bara är barnen själva som i
de religiösa familjerna förväntas höja rösten för att slippa omskärelsen! SKL
har valt att poängtera att det är vårdnadshavarnas rätt att bestämma i frågor om
barnens angelägenheter. Dessutom påstår SKL att det för de berörda pojkarna kan
vara av stor vikt för den religiösa och kulturella identiteten att de är
omskurna.
Mitt i denna röra av föräldrarnas "rättigheter" och en påstådd omsorg om barnens
"bästa", fast de utelämnas till föräldrarnas religiösa järngrepp, behandlas
möjligheten att ett barn skulle kunna göra sin protest mot omskärelse gällande.
Hur då? Vart skulle dessa pojkar kunna vända sig? Det finns inget svar på den
frågan. Allt SKL har att erbjuda är ett absurt resonemangshaveri.
Frågan är hur ett sådant absurt resonemangshaveri är möjligt. Finns det
verkligen vuxna människor som inte förstår att ett barn saknar förmågan att på
egen hand fatta ett moget beslut om omskärelse? Inga barn har den intellektuella
eller psykologiska förmåga som krävs för att stå emot sina föräldrars viljor och
deras seder och bruk. Hur kan man kräva att små barn ska kunna stå emot
föräldrarnas viljor, och därmed fjärma sig från dem och riskera att förlora
deras kärlek?
Ett annat exempel: barn
och religiösa skolor
Fenomenet omskärelse av pojkar är idag en grym verklighet
som beror på att det svenska samhället väljer att låta tusentals barns utsatthet
bekosta politikernas tolerans och uppskattning av religion och religiösa
föräldrar. Det är skamligt, men långt ifrån ett isolerat fenomen. Tusentals barn
utsätts dagligen för andra ohyggligheter i religiösa skolor.
I de religiösa skolorna får barnen religiös undervisning, och tvingas utföra
dagliga böner och religiösa ritualer. Barnen måste underkasta sina vanor, sin
lek och vardag under religiösa regler. I dessa skolor förstörs barnens rätt till
breda och neutrala kunskaper, deras rätt att bilda en egen världsuppfattning,
samt deras rätt att ifrågasätta. De religiösa skolornas identitet utgör ett
uppenbart brott mot dessa rättigheter, eftersom de förstör och undergräver alla
de skyddsmekanismer som finns för barnens rättigheter i de sekulära skolorna. De
ansvariga hänvisar här på samma sätt som de gör när det gäller
pojkars omskärelse till kulturella tillhörigheter, till
föräldrarnas "rätt", och till begreppet religionsfrihet. De gör det till och med
mot barnens intressen i de fall då barnen till viss del klarar av att
protestera.
Ur barnens perspektiv ser det hela skrämmande ut. På det ena området efter det
andra urholkas barnens grundläggande rättigheter. Istället är det religiösa
påbud som får större gehör och svängrum. Många skolor blir i en allt större
utsträckning dominerade av religiösa inslag. Det handlar om sådant som påbud om
islamisk mat, den utökade acceptansen gentemot flickors frånvaro från vissa
ämnen och toleransen av barnslöjor med mera.
Hela denna farliga trend måste brytas. När det gäller stympningarna finns det
entydiga krav som måste drivas. Vi måste stå upp för försvaret av barns
rättigheter som individer, för barns rätt att slippa betala notan för
föräldrarnas övertygelser, för att stoppa den öppna barnmisshandeln och givetvis
bör Sverige totalförbjuda omskärelse av pojkar.
Mostafa Rashidi
1 juni 2009
______________
Link till artikeln: