Artikeln
är Soleyman Ghasemianis tal 2005-02-11 under samma rubrik i Stockholm vid Barnen Först: s
tredje internationella konferens.
I januari i år förlängde länsrätten den fortsatta
vården i form av familjehemsplacering enligt LUV (Lagen om Vård av Unga) av den
15 åriga Kalmarflickan. För enkelhetens skull kallar vi henne för Sanna.
Socialnämnden i Kalmar omhändertog Sanna i april 2004. Hon var då 15 år gammal
men vägde bara 17,5 kilo. På sex år hade Sanna inte ökat i vikt. Även längden
hade stått stilla under denna tid. Enligt barnläkaren som vittnade vid rätten
gick det inte att förklara detta med något annat än att hon var utsatt för
svält i hemmet.
Sanna gick upp tio kilo i vikt bara efter en månad
på institution. Hon växte i längd likaså. Efter 8 månaders vistelse i
familjehem hade hennes vikt ökat till det dubbla.
Det var först under 2003 som skolan uppmärksammar
Sanna eftersom hon luktade aceton ur munnen, var orkeslös, kunde inte gå på
gymnastik och hade svårt att koncentrera sig. Först i april 2004 går
socialnämnden in med omedelbart omhändertagande av flickan.
Vad är det som gör det möjligt att Sanna får utstå
en sådan behandling med all denna lidande eller leva under sådana
omständigheter som förtvinar henne både kroppsligt och psykiskt i ordets
verkliga bemärkelse?
Vad är det som gör det acceptabelt att en flicka går
orkeslös, rädd och okoncentrerad i skolan dag ut och dag in; som får svälta sig
ihjäl utan att omgivningen, samhället, säger ifrån å det bestämdaste?
Föräldrars rätt
Det borgerliga samhällets minsta sociala och
ekonomiska enhet är familjen. Familjen är naven i det rådande samhällssystemet
byggnad. Familjen räknas som grunden och får det främsta ansvaret för sina
medlemmar. De vuxna i en familj kan på egen hand lämna familjekonstellationen
och avsäga sig det skydd och den trygghet den kan erbjuda.
Detta gäller inte barn av olika skäl. Barn är
beroende av de vuxna i familjen för sin överlevnad. Det är många livsnödvändiga psykiska, sociala
och rent fysiologiska behov hos det lilla barnet som måste ombesörjas
för att livet som sådan skall vara i behåll. Det är just detta barnen behöver
de vuxna för. Kärleken, känslan av att vara uppskattad och sedd är en
livsnödvändighet som inte kan mätas i ekonomiska termer eller i den materiella
standard som föräldrar kan erbjuda sina barn.
Man brukar säga att föräldrar inte äger sina barn.
Detta är en sanning med modifikation. Visst är det mycket som föräldrar inte
får göra med sina barn. Men barn räknas fortfarande inte som egna individer med
egen integritet och rätt över sitt väsen. Barn ses i samband med sina föräldrar
eller de vuxna som tar hand om dem. Det är föräldrar eller vårdnadshavaren som
i praktiken har barnens öde i sina händer och bestämmer över deras väl och ve,
deras andliga och materiella utrymme och deras livssituation i allmänhet.
Föräldrars sociala och ekonomiska position märker som regel barnen för livet.
I sina grundantaganden har
lagstiftningen inte ett barnperspektiv utan ett vuxen- och ett
föräldraperspektiv. Sverige ligger främst i världen när det gäller barns
rättigheter. Men inte ens den svenska lagstiftningen kan undgå denna
grundläggande fel. I Sverige har vi föräldrabalken. I både föräldrabalken och
den internationella Barnkonventionen definieras barnet i förhållande till
familjen, dess kultur, etnicitet och religiösa tillhörighet. Grundtanken i båda
fallen är familjens ansvar för att ta hand om sina egna. Sedan kommer en del
riktiga begränsningar och inskränkningar av föräldrars eller de vårdande vuxnas
handlingsfrihet gentemot barnen.
Föräldraskapets helgd
Vi återvänder till Sannas fall i Kalmar och frågar oss hur kommer det sig att omgivningen reagerar så fruktansvärt sent? Grannar ser hur Sanna stannar i växt och går omkring som ett utsvultet litet spöke. Skolsköterskan lyckas se förbi det som pågår i den lilla kroppen. Lärare och klasskamrater ser mållösa på hur Sanna går under sakta men säkert. De läkare som måste ha träffat henne under de sex gånga åren undersöker henne säkert med häpnad och oro men ingenstans finner vi den klocka som ska ringa, det larm som måste slås och sätta stopp för eländet, för det som flickan genomgår, vad föräldrarna än gjort, sagt, önskat eller påstått.
Människorna runt omkring Sanna utgick alla från de rådande och gällande sociala koderna. För det första blandar man inte sig i andras angelägenheter. Andras barn räkans som bekant som andras. Det är deras familjer, deras föräldrar som har ansvaret för dem och det är sällan man brukar påminna utomstående att ”deras barn” mår minsann inte bra. Dessutom utgår de flesta människor från sina egna livserfarenheter. Man utgår från att föräldrar vill ha sina barns bästa, att barn får den vård de behöver, att de får medicinskt vård om de är i behov av det och att de myndigheter som är till för att barn inte skall fara illa har läget under kontroll.
Den röda tråden i det ovan nämnda resonemanget är
familjens och föräldraskapets helgd. Hur mycket man än pratar om barns
rättigheter så finns ändå det där kruxet med att ”det är deras barn” kvar där
som gör att människor hejdar sig att ingripa eller ”blanda sig i”. Som jag sade
många känner det genant att fråga föräldrar varför deras barn bara magrar eller
vad de har gjort för barnet. Många känner det också oerhört obehagligt och
kränkande om ”utomstående” kommer och frågar vad de har gjort för sina barn.
Självklart känns det inte uppmuntrade att känna sig och sin ”kärlek till sina
barn” ifrågasatt.
Med det i bakgrunden blir det inte så mycket gjort
för de barn som far illa och är i behov av samhällets omedelbara ingripande.
Pga av den rådande ordningen rycker samhället in allt för ofta mycket för sent.
Många barn hinner uppleva mycket svåra och ohyggliga förhållanden och utsättas
för hemska övergrepp innan det blir stopp.
För att råda bot på detta måste man göra något om
den rådande normen och föreställningen om föräldraskap och föräldrars rätt över
sina barn. Föräldrar eller vårdnadshavare skall inte ha någon rätt över barn.
Barn skall inte vara ”någons”. Föräldrar skall inte förfoga över barn utan
vårda barn som ett ansvar som givits dem genom samhället. Alla måste ha en
skyldighet att anmäla missförhållanden för barn eller när man misstänker att
barn far illa.
Föräldrabalken behöver omdefinieras. Vi behöver en
barnbalk där barn räkans som självständiga individer med behov av vuxenstöd för
sin utveckling. De vårdande vuxnas religiösa, etniska eller kulturella
fallenheter får absolut inte förhindra eller inskränka barnens rätt till sin
kropp, integritet, fritid, glädje och umgänge med sina jämnåriga. Samhället
måste se till att föräldrars sociala och ekonomiska position inte påverkar
barnens jämlika utveckling och uppväxt.
Soleyman Ghasemiani
2005-02-11