Gud och snoppen

Satt och tittade på en debattrepris tillsammans med min 12 åriga son. Det handlade om omskärelse av pojkar. Debattören från judiska församlingen sade att detta ingrepp på små pojkar är ett urgammalt sätt att visa sitt förbund med gud. Detta gäller även muslimer. Man förklarar ingreppet med att visa gud sin totala kärlek och lydnad.

Man kommer inte ihåg alla livets trivialiteter. Det som etsar sig i minnet är de stunder som har betytt mycket för människan, stunder av stor glädje eller sorg, smärtsamma upplevelser eller förödmjukelser. Under hela min uppväxt fick jag bara en gång en örfil av min far. Jag var fem år gammal och pappa försökte lära mig skriva bokstaven ”H” med arabiska bokstäver. Min pappas ansträngningar var förgäves. Det halvcirkelformade förbannade ”H”et kunde jag inte bemästra. Det var då jag fick en örfil. Jag kommer den fortfarande ihåg. Det var som igår. Det var inte själva slaget som gjorde mest ont utan rädslan för den stora människan som var hela min världs storhet.

När jag tittar tillbaka på mina värsta minnen under mitt liv, står omskärelsen högst på listan. Min lilla systers död, min älskade farmors bortgång, min första kärleks frånfälle, har jag redan glömt eller finns som mycket avlägsna minnen. Men dagen jag blev omskuren är trots så många års gång, närvarande. Jag kommer ihåg vädret, lukterna, minerna på alla de närvarande, smärtan…

Jag sprang bort några gånger men fångades till slut. Pappa, tre av mina farbröder, två äldre kusiner, mamma, farbrödernas fruar, ytterligare två jämngamla kusiner som väntade samma öde och så slaktaren var där i det stora rummet. Det var en het och torr sommardag. Samovern kokade häktiskt; det luktade alkohol och bitter mandel. Luften kändes tungt och taket verkade nedtryckt. Jag var livrädd. Jag skrek inte jag var stum av rädsla och darrade i hela kroppen. Jag kommer ihåg hur pappa och farbror håll mina armar och ben i sina grepp. Min farbrors flin har jag än idag på näthinnan. Jag kommer ihåg hans plötsliga fras: ”Oj! Solyman titta på taket! Ser du den springande musen?!” Jag tittade upp och i samma stund vred jag mig av en brinnande smärta. Slaktaren och hans bundsförvanters uppdrag var slutförd. Jag skrek halsen full och grät som aldrig. Smärtan invaderade hela kroppen och alla mina sinnen. Allt var bara en oändlig smärta.

Jag kunde förstå varför jag utsattes för denna tortyr. Pappas förklaringar om att det var guds vilja hjälpte inte ett dug. Det gjorde bara att jag blev ännu mer rädd för den stora osynliga makten som hette gud. Jag visste inte vad gud hade med min snopp att göra. Av mina smärtor att döma var gud inte alls snäll utan grym. Att kasta vatten var en oövervinnelig plåga i över två veckor.

Jag är säkert på att min far inte tänkte det minsta på mig när han beordrade min omskärelse. Det var hans gudsfruktan och traditionens ok hade övertaget. Som vuxen fjärmade jag mig mina föräldrars tro. Men spåren av deras tro kommer att finnas kvar på min kropp och själ livet ut.

Min egen son har fått slippa denna grymma behandling. Han får själv bestämma om han vill ha någon förhud kvar eller om han vill skänka den till gud för sin eventuella tro i vuxen ålder!

Soleyman Ghasemiani

Socionom, poet

2001-05-27