Hedersmord och barnens rättigheter
Det
tragiska mordet på Fadima skedde i en tid då det svenska etablissemanget och
stora delar av kultureliten bockade för islam, traditionalism, puritanism och
kulturellrasism bland invandrargrupperna. Mona Sahlin och Margareta Winberg
böjde huvudet tamt och tog på sig slöjan som är symbolen för den uppenbara
kvinnofientliga och kvinnoförnedrande islamiska synen på kvinnan, när de
besökte moskén i Stockholm strax efter 11: e september för att bevisa sin
respekt för ”mångfald”. Det var i en tid då mullor i Malmö var anställda för
att fungera som kulturbärare. Vems kultur bar de har det aldrig varit någon
tvekan om. Inte Fadimas, Pelas, Saras eller deras medsystrars i alla fall.
Eftersom dessa flickor räknas som förtappade horor, luder, fnask och frigjorda
omoraliska själar av dessa kulturella varelser som inte kallas för något annat
än ren reaktionära i sina ursprungsländer av de förtryckta massorna som drömmer
om bröd, glädje och frihet.
Den
18 december 2001, skrev aktivister från Barnen Först, Iranska flyktingars
riksförbund, Glöm aldrig Pela-föreningen och Kommittén för försvaret av iranska
kvinnors rättigheter, ett öppet brev till Mona Sahlin och Rädda Barnen där de
kritiserade statens, myndigheternas och massmedias förskönande attityd mot
religionen (däribland islam) och ”kulturer” i allmänhet. Det som aktivisterna
underströk där var den allt förekommande konflikten mellan barnens rättigheter
och föräldrars religiösa, kulturella och traditionella seder och bruk. Här är
det alltid barnen som är förlorare eftersom de varken kan skydda sina intressen
eller vill hamna i illojalitet mot sina föräldrar. Barn blir en sorts
försökskaniner för de vuxnas religiösa och kulturella övertygelser och
experiment.
Undertecknarna
menande att barnens grundläggande mänskliga rättigheter och deras bästa måste
stå över alla religiösa, kulturella, politiska och ekonomiska överväganden. De
framhöll då att barn inte har någon religion eller ideologi och att de måste få
slippa uråldriga traditioners fysiska och psykiska övergrepp.
Tragiskt
nog mördades Fadima drygt en månad senare av sin far i Uppsala. Mordet på henne
visade än en gång allvaret i det som hade tagits upp i det öppna brevet.
Hundratals flickor inom patriarkala, traditionella och strängt islamiska
miljöer lever ett helvetes liv pga den öppna konflikten mellan de urgamla och i
grunden religiösa värderingarna och den fria människan.
Den
svenska integrationspolitiken har inget till övers för dessa flickors mänskliga
fri- och rättigheter. Den hamnar i direkt kollision med den moderna och fria
kulturen bland invandrargrupperna. Den utgår ju från bevarandet av
”traditioner”, ”seder och bruk” och ”religionsfrihet” hos invandrarna. Här får
religionen verkligen frihet att härja bland de icke ”riktigt svenskarna”!
Traditionalister får beröm för sin nostalgi och sin förälskelse till det
puritanska levnadssättet som kallas för ”kultur” och som innebär en öppen
inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna för kvinnor och barn i den
”kulturen”. Denna integrationspolitik är i själva verket ett rakt höger i ögat
på de små flickor som tvingas bli dygdiga, fina oskulder och små oskyldiga
pojkar som lärs in att vakta sina älskade systrars små steg mot världen
utanför.
Fadima
dog för att hon trotsade sina föräldrars ”kultur” vilket har stöttats i åratal
av den svenska staten, materiellt och moraliskt, genom de direkta och hjärtliga
kontakterna mellan staten och de traditionella, religiösa och nationalistiska
strömningarna bland invandrargrupperna i namn av respekt för ”kultur och
mångfald”.
Nu
måste det bli ett slut på detta. Barns och kvinnors rättigheter är universella.
All åtskillnad mellan medborgarna i Sverige måste förbjudas. Barn måste få vara
barn och inga religioner eller kulturella seder och bruk får tillåtas att
inskränka barns rätt att utvecklas helt normalt. Religiösa skolor skall inte få
förekomma för barn under 16 år och slöja bör förbjudas likaså för flickor under
16 år. Religion, kultur, ideologi, politik tillhör vuxnas värld. Barn måste bli
vuxna innan de får hamna i dessa dilemman och skall välja vägval. Som vuxna
individer får de då själva avgöra hur de ska se på världen; hur de ska
organisera sitt liv; vilket block de skall tillhöra, vilka färger de ska
springa efter eller vilka gudar de skall tillbedja eller förneka.
Soleyman Ghasemiani
Barnen Först
2003-01-17