Hedersmord och barnens rättigheter

Det tragiska mordet på Fadima skedde i en tid då det svenska etablissemanget och stora delar av kultureliten bockade för islam, traditionalism, puritanism och kulturellrasism bland invandrargrupperna. Mona Sahlin och Margareta Winberg böjde huvudet tamt och tog på sig slöjan som är symbolen för den uppenbara kvinnofientliga och kvinnoförnedrande islamiska synen på kvinnan, när de besökte moskén i Stockholm strax efter 11: e september för att bevisa sin respekt för ”mångfald”. Det var i en tid då mullor i Malmö var anställda för att fungera som kulturbärare. Vems kultur bar de har det aldrig varit någon tvekan om. Inte Fadimas, Pelas, Saras eller deras medsystrars i alla fall. Eftersom dessa flickor räknas som förtappade horor, luder, fnask och frigjorda omoraliska själar av dessa kulturella varelser som inte kallas för något annat än ren reaktionära i sina ursprungsländer av de förtryckta massorna som drömmer om bröd, glädje och frihet.

Den 18 december 2001, skrev aktivister från Barnen Först, Iranska flyktingars riksförbund, Glöm aldrig Pela-föreningen och Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter, ett öppet brev till Mona Sahlin och Rädda Barnen där de kritiserade statens, myndigheternas och massmedias förskönande attityd mot religionen (däribland islam) och ”kulturer” i allmänhet. Det som aktivisterna underströk där var den allt förekommande konflikten mellan barnens rättigheter och föräldrars religiösa, kulturella och traditionella seder och bruk. Här är det alltid barnen som är förlorare eftersom de varken kan skydda sina intressen eller vill hamna i illojalitet mot sina föräldrar. Barn blir en sorts försökskaniner för de vuxnas religiösa och kulturella övertygelser och experiment.

Undertecknarna menande att barnens grundläggande mänskliga rättigheter och deras bästa måste stå över alla religiösa, kulturella, politiska och ekonomiska överväganden. De framhöll då att barn inte har någon religion eller ideologi och att de måste få slippa uråldriga traditioners fysiska och psykiska övergrepp.

Tragiskt nog mördades Fadima drygt en månad senare av sin far i Uppsala. Mordet på henne visade än en gång allvaret i det som hade tagits upp i det öppna brevet. Hundratals flickor inom patriarkala, traditionella och strängt islamiska miljöer lever ett helvetes liv pga den öppna konflikten mellan de urgamla och i grunden religiösa värderingarna och den fria människan.

Den svenska integrationspolitiken har inget till övers för dessa flickors mänskliga fri- och rättigheter. Den hamnar i direkt kollision med den moderna och fria kulturen bland invandrargrupperna. Den utgår ju från bevarandet av ”traditioner”, ”seder och bruk” och ”religionsfrihet” hos invandrarna. Här får religionen verkligen frihet att härja bland de icke ”riktigt svenskarna”! Traditionalister får beröm för sin nostalgi och sin förälskelse till det puritanska levnadssättet som kallas för ”kultur” och som innebär en öppen inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna för kvinnor och barn i den ”kulturen”. Denna integrationspolitik är i själva verket ett rakt höger i ögat på de små flickor som tvingas bli dygdiga, fina oskulder och små oskyldiga pojkar som lärs in att vakta sina älskade systrars små steg mot världen utanför.

Fadima dog för att hon trotsade sina föräldrars ”kultur” vilket har stöttats i åratal av den svenska staten, materiellt och moraliskt, genom de direkta och hjärtliga kontakterna mellan staten och de traditionella, religiösa och nationalistiska strömningarna bland invandrargrupperna i namn av respekt för ”kultur och mångfald”.

Nu måste det bli ett slut på detta. Barns och kvinnors rättigheter är universella. All åtskillnad mellan medborgarna i Sverige måste förbjudas. Barn måste få vara barn och inga religioner eller kulturella seder och bruk får tillåtas att inskränka barns rätt att utvecklas helt normalt. Religiösa skolor skall inte få förekomma för barn under 16 år och slöja bör förbjudas likaså för flickor under 16 år. Religion, kultur, ideologi, politik tillhör vuxnas värld. Barn måste bli vuxna innan de får hamna i dessa dilemman och skall välja vägval. Som vuxna individer får de då själva avgöra hur de ska se på världen; hur de ska organisera sitt liv; vilket block de skall tillhöra, vilka färger de ska springa efter eller vilka gudar de skall tillbedja eller förneka.

Soleyman Ghasemiani

Barnen Först

2003-01-17