Mellan två världar

TV-programmet ”I skolans våld” aktualiserade ett problem som har präglat vardagen för många barn till religiösa föräldrar sedan friskolreformen för några år sedan. Det handlar om barn som måste klä sig i sina föräldrars religiösa tankemantlar och välsignas i den vuxna världen utan att ha någon täckning alls för det. Det gäller barn och religion, barn och övertro, barm och den metafysiska världen som inte ens de vuxna har så lätt för att förstå sig på.

Programmet var strålande på så viss att det visade vad dessa skolor står för verkligen och det stora gapet mellan skolplanslöfterna och de egentliga grymma barnfientliga syften som skolorna har. Evin Rubar lyckades verkligen på ett skickligt och kirurgiskt sätt genomskåda dubbelmoralen, spelet under bordet och att lägga hela skiten på bordet för allmänhetens och etablissemangets beskådning.

Faktamässigt har jag personligen blivit en hel del rikare mot religiösa skolor sedan jag såg programmet. När jag medverkade i programmet hade jag ingen aning om dessa uppenbara lagöverträdelser från till exempel islamiska skolor som visades i programmet. Mina argument mot dessa skolor byggdes främst på min teoretiska analys och den ideologiska bakgrund som religiösa skolor mynnar ifrån. Jag ryste när jag hörde rektorerna för de olika skolorna i programmet öppet stödja barnmisshandel, könsstympning och kvinnofientliga könsroller och annat som strider mot både skollagen, socialtjänstlagen, anmälningsplikten och andra allmänna lagar.

Det var inte på något sätt oförväntat att höra det, eftersom jag lever mitt i smeten och ägnat nästan hela mitt vuxna liv för att åstadkomma grundläggande förändringar mot just dessa synsätt. Men kameran gör saker och ting annorlunda. Allt får en annan dimension; det goda och det onda blir förevigade genom det magiska ögat. Det blir inte längre lika enkelt att avfärda eller bevisa något om du verkligen inte står för det.

Innan det fanns några islamiska skolor, var jag kritiskt mot de allmänna skolornas sätt att behandla barn med invandrarbakgrund. I och med mitt yrke som tolk mellan åren 1987-1991 i Småland och i nuvarande Västra Götalandsregionen kom jag i kontakt med otaliga föräldrar både religiösa och icke religiösa (men traditionella sådana) som tog avstånd från den ”svenska lössläpptheten” och krävde av skolorna att deras barn inte skulle få vara med på simundervisning, sexualupplysning, musik och idrott; speciellt om flickor och pojkar skulle vara blandade. Under mina otaliga tolkningar under de fem åren, var jag inte med någon gång där någon allmän skola ifrågasatte dessa krav från traditionella och religiösa föräldrar. Alla var så måna om ”det mångkulturella” att de totalt glömde bort barnen i fråga och skolans lagstadgade skylighet att tillgodose alla barn likvärdig undervisning med lika möjligheter.

Dessa erfarenheter gjorde att jag blev ännu mer övertygad om nödvändigheten av att kämpa för barns rättigheter utan hänsyn till kulturell eller etnisk ursprung.

Evin Rubars berömvärda program om islamiska skolor visade att de islamiska skolorna har tagit till vara just på det som är hjärtefrågor för traditionella familjer. Det som de allmänna skolorna i Sverige hade redan vikit sig för; alltså att behandla barn från religiösa och traditionella familjer annorlunda än sina jämnåriga klasskamrater på de nämnda områdena. Den stora skillnaden mellan de allmänna och de islamiska skolorna är att de senare spikar fast segregationen från det moderna samhället, de traditionella familjernas levnadssätt och värderingar mot de hotande moderna idéerna. På de etnisk arabiska, islamiska eller andra religiösa skolorna får föräldrarna inte bara gehör för det som nämndes ovan, utan den tilltänkta ”identiteten” för barnen kommer att vara säkrad hundra procent! Dessa religiösa skolor garanterar att de stackars försvarslösa barnen inte ska få några ”syndiga” vingar som kan överträda de traditionella gränserna. Barnen får, redan på lågstadienivå, den önskade identiteten som muslimer, kristna, judar, buddister eller vad det nu är. De får ett friktionsfritt ”utveckling” genom familjens och skolans likasinnade traditionella och barnfientliga värderingar och symmetrin i de båda miljöerna!

Religiösa skolor för barn är inte värdiga ett modernt och mänskligt samhälle av 2000-talet. Religion har ingenting med barn att göra. Den är och har varit vidskepliga vuxnas verk och bekymmer. Vuxna har all rätt att vilja tillhöra vilken religion eller annan övernaturlig tro eller inte. Vuxna myndiga människor har rätt att tro eller tycka vad de vill eftersom de per definition räkans som individer vilka är kapabla till informationshämtning, analys, bedömning och beslutfattande. Barn har inte den förmågan vare sig intellektuellt, fysiskt eller psykiskt. Barn har inte rätt att rösta; de får inte ingå avtal; de får inte bo på egen hand; de får inte gifta sig som barn, de får inte besluta om sitt liv….eftersom de inte är mogna för dessa beslut. De kan inte på egen hand besluta sig för eller emot något religiöst, ideologiskt eller politiskt. De måste få vara barn. Ingen har rätt att beröva barnen deras barndom; deras rätt att få vara barn; leka sig ur sin barndom och växa som frisinnade individer som bestämmer över sina liv och sina ideologiska och politiska val när de känner sig mogna för det. Ett jämställt samhälle, ett mänskligt präglad samhälle, skiljer inte på sina medborgares rättigheter; speciellt när det gäller sina mest oskyddade och försvarslösa medborgare, barnen.

Religiösa skolor för vuxna i all ära, men barn måste få skyddas från de trångsynta gammalmodiga gränserna! Barn och religiösa skolor hör inte ihop. Skolan måste vara en neutral och fri zon för barn som står på barnens sida oavsett deras föräldrars etniska, religiösa eller kulturella tillhörighet.

Soleyman Ghasemiani

Ordf. Banen först

2003-05-09