Ser ni mig?

Jag heter Marjan och är 16 år gammal. Jag var bara 10 år gammal jag för sex år sedan flydde till Sverige med min mamma och lillebror.

I mitt land och det samhälle som jag kommer ifrån räknas en flicka som en vuxen kvinna när hon fyller 9 år. Hon kan giftas bort, få barn och ta ansvar för en familjs liv.

När jag flydde till Sverige tänkte jag att här kommer jag att få vara barn och ha rätt leka med min docka.

Men idag tycker jag inte att det är så stor skillnad mellan Iran och Sverige för min del.

Även här i Sverige räknas jag med mina föräldrar och har även blivit tvungen

att ta ansvar för min familj.

Varje morgon när jag vaknar får jag en känsla och undrar när polisen kommer

att hitta mina föräldrar.

Jag vill inte åka tillbaka till ett land där en kvinna räknas som en halv människa och inte har några rättigheter och kan inte bestämma över något i sitt liv.

Men inte ens här i Sverige där lagen säger att man ska behandla barn rätt och tillvaratar deras rättigheter, har jag fått vara barn. Inte här heller har jag kunnat leka med min docka.

Jag vet och jag har sett vilka rättigheter svenska barn. De rättigheterna har inte gällt mig på grund av att jag är invandrare och har inte ens fått stanna i Sverige.

I den svenska lagen står det att det finns risk för barns liv kan sättas i fara till följd av utvisning, skall de barnen få stanna i Sverige. Jag vet inte varför de svenska myndigheterna inte bryr sig om sina egna lagar och varför Migrationsverket inte följer lagen när det gäller mig och hundratals andra barn som är i Sverige idag och har samma situation som jag?

Jag är 16 år idag och har försökt ta livet av mig 3 gånger. Varför ska det vara så här?! Hur länge ska det vara så här? Hur många barns liv ska offras som mitt och brorsans liv?

Ni kan inte tänka er att leva som mig i en timme, vara rädda och inte veta vad som ska hända med ert liv om en timme? Man blir psykisk sjuk och upplever saker som blir fästs för alltid i minnet; men ingen vill öppna sina ögon och se oss, höra oss för det är så sorgligt, eller hur ...!

Marjan Kia

2003-11-28