Barnens rätt eller nationella och internationella utfästelser?!

Ett svar på Thomas Östros yttrande i frågan om religiösa skolor

Debatten om friskolor har flammat upp igen. Efter den avslöjande och kontroversiella dokumentärfilmen av Evin Rubar om islamiska skolor har man diskuterat olika skador både av social och/eller psykologisk karaktär som kan drabba barn i dessa skolor. Många religiösa ledare, politiker, ansvariga och andra tog till orda för eller emot bevarandet av de religiösa skolorna.

Skolministern Thomas Östros argumenterade för dessa skolor samma dag som filmen visades. Han sade då att man inte kan förbjuda de religiösa skolorna eftersom det finns internationella konventioner som Sverige måste ta hänsyn till och att vi i Sverige har religionsfrihet. Samtidigt nämnde han att regeringen kan tänka sig att stoppa statliga bidrag till de skolor som inte sköter sig med risken att inte kunna ha insyn i de skolornas verksamhet.

I sina kommentarer gick Mona Sahlin i samma banor. Skolministerns yttrande var skrämmande att höra.för mig Först vill jag bemöta hans uttalande angående svårigheten att förbjuda religiösa skolor. Det är klart att vi har trosfrihet i Sverige och den måste vi vara måna om. Alla individer har rätt att tro (eller inte tro) på vad som behagar dem eller faller dem i smaken. Det är självklart att människor får ha vilken religion eller tro som helst utan att hamna i trångmål eller förföljas på grund av det.

Men det Thomas Östros uppger om religionsfrihet och utövning av religion, handlar egentligen om religion på det individuella planet. Skolan ligger utanför det individuella planet och tillhör det samhälliga. Skolan är en institution som formar barnens utveckling på det intellektuella och sociala och psykologiska planet. Religionen och de religiösa krafterna har fått för mycket makt idag, i och med den mark som den fria marknaden har lagt beslag på. Religiösa grupperingar och deras institutioner har skaffat sig alltmer av samhällets resurser för att armera sig och sina domäner och tränga fram sina positioner vilket i många avseenden leder till hämmandet av samhällets och människans naturliga utveckling.

Vi ser hur föräldrar tillsammans med skolan som är en viktig institution i samhället, får makt och möjlighet att gå efter sina egna religiösa lagar, värderingar och normer och förhindra barnen från att utvecklas på en ren vetenskaplig grund. I många religiösa skolor skiljs pojkar och flickor åt och lär sig att de har olika värde; pojken mer och flickan mindre. Flickor lär sig att skämmas för sin kropp och beslöjar den som en sexuell vara som skall döljas och bevaras orörd för sin riktiga ägare, den framtida maken.

Här ses barnen som föräldrarnas ägodelar vilka skall ärva allt föräldrarna har som tro, kultur, traditioner, seder och moral. De får inte vara barn, ha det roligt och leka fritt på sina egna villkor. Dessa barns frihet kränks jämt med religiösa motiv, något som barnen inte begriper alls.

Frihet från religionen måste gälla för alla barn. Skolan ska vara en frizon för barnen att utvecklas i, naturligt och utan tvång.

Könsstympning och barnslöja för små flickor borde vara förbjudet för att den skadar deras känsla att vara en hel människa.

Trosfrihet skall inte ha något med undervisning, barnuppfostran och mänskliga rättigheter att göra. Religiösa skolor är ett verkligt bakslag i vårt moderna och civiliserade samhälle. Kvinno-frihet, jämlikhet och barnens rättigheter har ingenting att göra med religionen, utan har utvecklats i opposition till den.

Det andra argumentet var att om religiösa skolor inte får statliga och kommunala bidrag, så får vi inte blanda oss i deras arbete och ha insyn eller tillsyn i deras arbete, enligt lagen. Det är ju förfärligt att samhället och staten ska bara stå där och inte känna något ansvar för sina medborgares liv och hälsa och utveckling. Man kan inte sätta händerna i kors och argumentera att vi inte kan ha tillsyn i de skolor som klart och tydligt struntar i till och med de befintliga lagarna och kränker barns internationellt erkända rättigheter vilka även Sverige har skrivit under!

Privatisering av olika verksamheter pågår på alla plan i Sverige. De privata verksamheterna är självständiga och har egna resurser. Som exempel kan vi ta de privata ålderdomshemmen. De senaste åren hörde vi flera fall av vanvård hos dessa privata äldreboenden. Vi vet att alla privata företag är tvungna att följa den svenska lagstiftningen så som behörig personal, löner, jämlikhet, arbetstid osv. De är skyldiga att utföra sina plikter enligt lagen och samhällets grundläggande och normer annars kan de inte bedriva sin verksamhet.

När detta gäller skolor är det faktiskt viktigt att man ser detta som en allvarlig brist i skollagen. Här är det våra barns framtid och vårt samhälles framtid som sätts på spel. Staten ska ha sitt fulla ansvar när det gäller friskolors arbete. Staten måste ta sitt ansvar och försvara de försvarslösa barnen mot all kränkning och okunnighet som pågår inom de religiösa skolorna. Barnen är det finaste vi har; de är vår framtid. Lagen måste ändras på ett sådant sätt att all undervisning för barn måste underkasta sig statlig och kommunal insyn. Ingen får kunna pracka på barn ”undervisning”, utan att ha samhällets vakna, nyfikna och forskande ögon på sig, vare sig det är en privat- eller allmänskola.

Invandrarbarnen måste betraktas som svenskar och den förödande segregationen måste stoppas. De religiösa skolorna är en spik i integrationens och samhörighetens kista. Därför måste de stoppas. Om en stängning av dessa skolor krockar med andra lagar eller andra internationella utfästelser, då är det bara att ändra de lagarna och vinka adjö till de utfästelserna.

Leyla Ghasemiani

2003-06-21