Kränkningen av barns rättigheter i två olika delar av världen

 

 

Det är kvällen den 18: e november. Jag sitter och tittar på nyheterna. Nu för tiden väntar man sig ständigt att se och höra olika slags hemska, omänskliga händelser och blodbad runtom i världen. Naturligtviss blir man tagen av det och tänker på orsakerna bakom. Men det som händer är ofta långt borta från vår lilla lugna värld och därför inte berör oss på samma sätt som om det var på nära håll.

Men den här gången gällde det något som var alldeles för nära. Jag blev oerhörd ledsen när jag såg den 17 årige pojken Rufat Zufaliev, som kryper och gömmer hela kroppen och ansiktet under täcket på en sjukhussäng. Rufat är asylsökande från Azarbaijan och har fått avslag på sin ansökan. Nu har han vägrat äta i många månader. Han reagerar inte på tilltal och tål inte beröring. Han skall skickas tillbacka till Azarbaijan där han flydde ifrån till följd av hemskheter och övergrep som han har varit med om. Jag undrar vad är det han vill säja till omvärlden? Handlar det om de dystra och våldsamma förhållanden som han har varit med innan eller den hopplöshet och den mörka framtid som väntar honom fortfarande? Eller helt enkelt kan det vara så att han inte vill leva det omänskliga och ohållbara livet längre? Han vill befria sig från den smärta, rädsla och de trauman som sträcker sig över hans liv och existens.

 

Efter det fick jag läsa en annan nyhet på webben; Nyheter som oftast inte får något utrymme alls bland nyhetsflödet utomlands. Denna nyhet handlade om en 14 årig pojke som dog under pågående bestraffning med piskrapp.

Det hände i Iran i den kurdiska staden Sanandadj.  Hans brott var att ha ätit offentligt under fastemånaden ramadan. Domstolen fällde honom för brott mot islamiska lagar. Straffet blev 85 piskrapp. Straffet värkställdes torsdagen 2004-11-11. Pojken var död när det 15: e slaget ven över hans kropp. Men hans livlösa och oskyldiga kropp fick ta emot de resterande slagen. P.g.a. myndigheternas repressalier tvingas nu familjen begrava honom helt privat och anonymt för att förhindra folkliga proteser mot denna barbariska handling.

När jag läste färdig nyheten darrade jag i hela kroppen och tänkte på min egen pojke som är i samma ålder och hur det skulle ha känts om det hade hänt honom något så vidrigt. Jag tänkte på den oerhörda rädslan, förtvivlan och blygsel som förmodligen drabbade pojken i Sanandadj där han låg och piskades fram till det 15: e piskrapp som släckte hans oerhört korta liv.

 

Vad är det för värld vi lever i som kan och får straffa barn på ett så omänskligt sätt så att de dör framför ögonen på oss? Vad gör den svenska regeringen med barnkonventionen och snacket om barns bästa för ögonen? Att barn mördas genom piskrapp eller avrättas i Iran av den islamiska regimen låter kanske inte så konstigt eftersom vi pratar om en allmänt känd diktaturregim. Men samma sak händer här också i ”hjärtat av demokratin i väst” där man skickar tillbaka barn till en hundra procentig säker död i Azarbaijan enligt samstämmiga uppgifter från läkarhåll. Stoppa denna vedervärdiga behandling av barn! Barnen måste vara först! De måste prioriteras över allt annat i samhället.

 

Leyla Ghasemiani

Ordf. Barnen Först- Göteborg

 

2004-11-18