Sorgen efter flodvågskatastrofen

Flodvågorna efter skalvet, söndagen 2004-12-26, med epicentrum i indiska oceanen, , ödelade stora delar av kustsamhällena runt bengaliska viken. Hittills har över 80 000 personer rapporterats döda och tiotusentals är saknade. Det var tidigt på morgonen som flodvågorna välte över stränderna i Sumatra i Indonesien och senare i Thailand, Srilanka, Indien, Burma och så långt som i Somalia.

Det vi ser är en verklig mänsklig tragedi bortom nationella gränser. Vidderna av denna katastrof är fortfarande oklara. Miljoner fattiga människor har blivit hemlösa och förlorat allt, både sina nära och kära och den materiella basen för sin existens. Tiotusentals människor är skadade och behöver akut medicinskt hjälpinsats. Katastrofen kommer att bli än mer djupare om röjningsarbetet inte kommer igång snabbt och epidemier bryter ut.

De senaste åren har naturkatastrofer skördats hundra-tusentals människoliv. Vid en första anblick verkar dessa katastrofer slå blinda. De slår ut allt som kommer i deras väg. Självfallet skiljer inte en flodvåg mellan de människor den träffar. Men vi vet mycket väl att den orättvisa samhälls- och världsordningen gör att de mindre bemedlade och ekonomiskt svaga människorna drabbas värst av olika naturkatastrofer. Även återhämtningen efter en katastrof blir ofantligt svårare för underklassen.

Tsunamin, flodvågor orsakade av jordbävning, i indiska oceanen påminde oss med all ohygglighet om den delade världen i enlighet med kapitalets och världsmarknadens intressen. Väst och öst, Nord och syd ger sig åter till känna när den ena halvan måste betala med liv och avsaknaden av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheter för att tillförsäkra den nationella och internationella marknaden den billiga arbetskraften eller rekreationsplatsen. Varnings sensorer för flodvågor finns sedan länge i stilla havet för att varna staterna runt om när faran är framme. Några sådana sensorer och varningssystem finns inte i indiska oceanen. På så sätt är människorna i kustområdena där totalt skyddslösa mot naturens ohämmade krafter. För makthavarna i dessa stater har människors liv och hälsa lägsta prioritet.

Det är faktiskt inte Tsunami som har berövat tiotusentals människor livet utan denna omänskliga världsordning som har kunnat förbise att stora delar av tredjevärlden saknar ett varningssystem för sådana katastrofer medan i-länderna åtnjuter det systemet. Det är rena massmord och inget annat!

Vi framför vår djupa deltagande och delar sorgen med alla de tiotusentals drabbade i länderna runt indiska havet och alla de människor som befann sig där på sin semester.

David Heresh

Barnen Först

2004-12-29