Till minnet av Fadime

För två år sedan släktes Fadime Shahindals frihetstörstiga liv av traditionella kvinnofientliga värderingar med sin far som ombud. Fadime var inget offer. Hon var en frihetskämpe som trodde på människors lika värde och jämlikheten som ideal. Hon trotsade alla de barriärer som är resta mot kvinnors rätt att vara sig själva, att äga rätt över sin kropp och sexualitet och att vägra vara en slavinna, varken en medeltida sådan eller en postmodern. Fadime kämpade för sina rättigheter och mot de traditionella och konservativa krafterna i samhället, vilka hennes manliga släkt tillhörde. Hon var inget offer men fick ge sitt liv för försvaret av de grundläggande mänskliga idealen om frihet och jämlikhet.

Minnesdagen till Fadimes ära borde inte gå i sorgens tecken eftersom hon viste vad hon gjorde och tyckte att ett fritt och människovärdigt liv var värt risken att dö ungt. Vi borde hissa röda flaggor; tända facklor natten lång i alla rikets gator och torg och jaga bort tystnaden och skrämseln med varm, ljuv musik från värdens alla hörn för att hedra det unga liv som ville leva livet och dansa av sig patriarkatet och religionens bojor. Men sorgen är tyngre än att låta oss bejaka livsglädjen när det fortfarande vimlar av kandidater till nästa överfall runtomkring oss i samhället. Just idag pågår förhandlingar i hovrätten i Göteborg mot en far som har hotat sin dotter till livet eftersom hon har bejakat livet och friheten.

Statens betyg är ingalunda lyssnade under de två gånga åren mot problemet. Höjningen av Mona Sahlin- anslaget från två extra miljoner första året till 120 miljoner förra året för skyddat boende och utbildningsinsatser för myndigheterna är inte ens att nudda problemet. När flickor behöver skyddas utanför föräldrahemmet betyder att det redan har gått för långt för deras del. Dess flickor är i realiteten de verkliga förlorarna vilka måste leva ett underjordiskt liv resten av livet. Ett riktigt arbete värt namnet måste börja långt innan flickorna hamnar i det omänskliga valet att välja friheten och stöttas bort från släkt och familj eller leva under den människofientliga hederskulturens ok. För att kunna göra ett sådant arbete måste man ändra de strukturer som står bakom de kvinnoförnedrade värderingarna, könsrollerna, de ojämlika sociala rollerna och de konservativa idéerna mot kvinnans frihet och hennes sexualitet.

Staten ser fortfarande genom fingrarna med religiösa och konservativa föräldrars rätt att förhindra sina flickor att delta i olika skolaktiviteter eller lektioner som idrott, gymnastik, sexualundervisning, simning, musik, skoldisko, biobesök, skolläger etc. Fortfarande ser vi små flickor insvepta i slöjan när de går i skolan. Koranskolor för små barn finns nu nästan i varenda förortshörn. Religiösa skolor indoktrinerar barn i hur de ska se på världen genom den trångsynta religiösa människosynen. Och den politiska islam, burkan, talibanismens avskyvärda symbol, får beträda den allmänna skolan och spotta mänskligheten och den grundläggande värden om människors lika värde i ansiktet.

Så länge samhället och dess offentliga institutioner inte är hundra procent fria från religiösa, etniska och alla andra sekteristiska tillhörigheter, kommer de traditionella, konservativa och kvinnofientliga värderingarna att frodas oavbrutet; och många flickor kommer även i fortsättningen att betala med sitt liv eller med sin frihet när de vågar uppleva den naturliga, mänskliga och kvinnliga livsnjutningen. Religionen, traditionella seder och bruk, etniska eller kulturella kall, måste förpassas till det individuella planet. Det enda som samhället skall bry sig om är den mänskliga identiteten och medborgarnas lika värde, deras lika rättigheter och skyldigheter.

För den fria människan, för friheten och jämlikheten könen och alla människor emellan måste vi börja angripa problemet på det strukturella planet. Inte ens Sahlin-miljarder kan annars stoppa ytterligare mord på flickor som vill smaka på frihetens frukt inom religiösa, patriarkala miljöer.

Soleyman Ghasemiani

Ordf. Barnen Först

2004-01-20