Uppfostringsresor och dumpade barn

”Dhaqan celis.”

Säg orden till unga somalier i Sverige och du ska se att de studsar till. Inte bara av förvåning av att du känner till det somaliska uttrycket. Om du tittar dem i ögonen kan du skönja en oro, en rädsla för att de själva ska utsättas för dhaqan celis. Alla unga somalier vet vad det innebär, ingen vill vara med om det.

Jag har hört ett stort antal av dem säga:

– Om mamma och pappa berättar att vi ska på semester till Somalia reagerar man: Det är väl inte en dhaqan celis.

Uttrycket betyder ungefär rehabiliterings/uppfostringsresa. Hundratals svenska barn, företrädesvis pojkar, har rest på sådana. De följer alla samma mönster. Mamma och pappa ljuger, säger att de ska åka på semester till Somalia. Väl där lämnas barnen, antingen hos släktingar som barnen aldrig tidigare träffat, eller också sätts de på koranskola. Somliga barn stannar en kort tid. Andra i flera år, ytterligare andra för gott.

Skälet till att vissa somalier anser att dhaqan celis behövs är att det svenska samhället med dess värderingar inverkar menligt på barnens karaktär och moraliska/religiösa uppfattning. Rädda det som räddas kan, skicka barnen till det helvete vi själva flytt, till det enda land i världen som saknar centralregering, all form av administration, domstolar, polis, skolväsende… ett land som av FN räknas som ett av världens mest förödda, som är drabbat av blodigt inbördeskrig, torka och svält. Det blir tufft för barnen, javisst. Men där får de lära sig veta hut, där får de möjlighet att lära sig allt sånt som det svenska samhället inte kan erbjuda – den muslimska tron, hemspråket och traditionen. Det är det viktigaste.

Dhaqan celis är en aspekt av det vi kallar hederskultur, men en hittills negligerad sådan. Säkerligen för att den främst drabbar pojkar. Det officiella Sverige har överhuvudtaget haft svårt att ta i frågor som berör kulturkrockar. Efter mordet på Fadime gick det emellertid inte längre att blunda. Men allt fokus riktades mot drabbade flickor, flickor som hålls instängda för att inte riskera att förlora sin oskuld, flickor som skickas utomlands för att tvångsgiftas, flickor som till och med mördas för att de vägrar finna sig i familjen, klanens värderingar. Att pojkar är lika mycket offer som flickor har det varit tyst om. Äktenskap ingås av två. Av olika kön. Pojkar får heller inte välja. Pojkar mördas emellertid inte. Inom vissa invandrargrupper, som den somaliska, löser man inte sällan problemen med obstinata tonårspojkar genom att deportera dem från landet och dumpa dem i föräldrarnas hemland.

Det är svårt att få ett grepp om det exakta antalet dumpade barn. Men enligt en somalisk journalist i Mogadishu som jag har kontinuerlig kontakt med, och enligt FN-sajten IRIN finns bara i den somaliska huvudstaden tusentals dhaqan celis-barn. Det handlar då om barn till somalier från hela västvärlden som ska rehabiliteras från sina ”kristna” värderingar. Det är barn som är oerhört illa sedda i Somalia och det finns rapporter om hur de misshandlas, mördas och kastas i fängelse om de vägrar finna sig i omgivningens spelregler.

Detta händer alltså svenska också barn. Och det officiella Sverige är tyst.

I flera år har jag skrivit om uppfostringsresor och dumpningar av barn. Jag har gjort det i artikelserier, debattartiklar och i den dokumentära ungdomsromanen (eller lättlästa vuxenromanen) ”Dumpad – den sanna historien om Ahmed Hassan Ali.” (Tiden,2004)

Efter Uppdrag Gransknings två program (13 och 20 sept.) om Ahmed och Nimo har frågan om dumpade barn åtminstone satt sig i allmänhetens medvetande. Men från det officiella Sverige är det fortfarande tyst. Varken debattörer, journalister, barnombudsmannen, Rädda Barnen eller Somaliska föreningar driver frågan som alltså handlar om att svenska barn som försökt bli en del av det svenska samhället straffas av sina ickeintegrerade föräldrar och deporterats från landet. Allra minst har regeringen gjort något för att verka preventivt mot dessa kränkande handlingar mot barn.

Hur resonerar representanter från det officiella Sverige? Säkerligen något i stil med: ”Det är väl deras kultur och tradition att göra så här.”

I bakgrunden ligger en osäkerhet inför det främmande och en monumental skräck för att bli stämplad som rasist. Det är en obearbetad rädsla som fått konsekvensen att vi offrar minderåriga svenska medborgare på det mångkulturella altaret. Undfallenheten gentemot traditioner som strider mot både svensk lag och mänskliga rättigheter leder till att vi åsidosätter hela grunden för vårt samhälle: individens fri- och rättighet att får leva det liv man själv väljer. Inte för alla, inte alls. Om motsvarande handlingar begåtts mot blonda blåögda barn hade hela det officiella Sverige trätt till deras försvar. Men nu gäller det barn till invandrade föräldrar. Då gäller andra värderingsgrunder, andra måttstockar.

Och banne mig om inte Sverige hade reagerat om flickor skickats på dhaqan celis och dumpats, även om de varit svarta. Flickor har officiella talesmän, beskyddare, företrädare. De ses som offer, till skillnad från invandrarpojkar som får klara och skylla sig själva.

Är det konstigt att det finns en utbredd misstro mot det svenska samhället hos många unga invandrarpojkar? De vet att de inte får den uppmärksamhet och det stöd som deras systrar, visserligen sent om sider och alldeles för tafatt, får. Med all önskvärd tydlighet har Sverige markerat: Är du pojke, svart och muslim är du en andra klassens medborgare. Ingen ser dig, ingen vill dig. Och sviker mamma och pappa kan du aldrig räkna med samhällets stöd.

Inte ens om du dumpas. För att få hjälp ska du helst vara ljus i skinnet. I näst bästa fall – flicka.

Per Brinkemo

2005-11-03