Vilka krafter får Sabunis uppbackning?
Det tog alldeles för lång tid för den nya regeringen
innan man hann deklarera öppet vad man tänker göra mot hedersbrotten som
drabbar många av våra tjejer och pojkar i de patriarkala och traditionella
miljöerna. Med tanke på den nya integrations-, och jämställdhetsministerns
tidigare kända engagemang och hennes ibland kontroversiella förslag mot
hederskulturen, var det många som hade stora förhoppningar om en mer djupgående
politik på detta område för att sätta stopp för hederskulturen. Dessa
förhoppningar visar sig tyvärr vara nu grusade i och med ministerns artikel på
Expressens debattsida dagen innan internationella kvinnodagen.
I de punkterna som Nyamko Sabuni radar upp i sin
artikel finns inte så mycket nytt bortsett från tillsättandet av en nationell
stöd- resursperson i frågor som rör hedersbrott. Det är frågor som stöts fram
och tillbaka många gånger även av den föregående socialdemokratiska regeringen.
Visst är det viktigt att höja myndigheternas kunskaper om hedersmord; eller att
öka olika myndigheters samarbete och en effektivare samordning av insatser;
likaså att tillvarata de olika ideella organisationernas kunskaper och
insatser. Att skolan inte ska ge dispens i ämnen som sexualupplysning och musik
är inte heller nytt. Det som har saknats och gör det fortfarande är bristen på
djupgående krafttag på det förebyggande planet mot heders- och
kyskhetskulturen.
Första punkten i artikeln berör frågan om religion och
hederskultur. Påståendet att hederskultur inte har med någon specifik religion
att göra är förvisso sant men problemet är att detta påstående görs till ett
reningsbad för religionen i allmänhet och dess oskuld i vad
gäller hederskulturen. Nyamko Sabuni är inte ensam om detta, samma sak
gjorde även den förra regeringen. Det tråkiga är att Nyamko var tidigare mycket
järvare på den punkten innan hon blev minister. Då såg hon religionens del i
förtrycket av kvinnors fri- och rättigheter och hade till och med konkreta
förslag däribland stängning av religiösa skolor för barn och inskärning av de
statliga bidragen till religiösa samfund.
Varför rentvår man då religioner helt och hållet från
ansvar? Ser man inte hur islamistiska och kristna högern vässar sina klor mot
det moderna samhället och de grundläggande universella mänskliga fri- och
rättigheterna? Svaret får man söka i värde-, och kulturrelativismen. Det går
inte att gå i strid mot de religiösa krafterna och deras inträde i det
offentliga rummet, utan att hamna i en öppen konflikt med den kulturrelativistiska
politik som utrikespolitiken vilar helt och hållet på och som genomsyrar också
inrikespolitiken, inte minst, i form av den så kallade integrationspolitiken.
Dessutom är det svårt att föreställa sig en drabbning med de religiösa
krafterna av en regering med kristdemokrater och centerpartister med vid
rodret; ett centerparti som inte ens väjde för att ha islamistiska kandidater
på sin riksdagslista som öppet krävde islamiska lagar för ”den muslimska”
befolkningen.
Att rentvå religionens del i hederskulturen är ett
mycket allvarligt företag med ont bråd död som konsekvens för många flickor.
Kyskheten är en grundbult i alla religioner. Synen på sex och särskilt kvinnans
sexualitet är öppet kvinnofientlig, förnedrande och patriarkal. De värderingar
som vidmakthåller könsapartheiden och befäster kvinnans underordning uppbackas
av religionen i sin helhet. Hederskultur och hedersbrott får sin näring från
dessa religiösa och patriarkala värderingar som förbjuder sex innan (och
utanför) äktenskapet, begränsar kvinnans rörelsefrihet, stryper hennes rätt
över sin egen kropp och gör henne till mannens och familjens egendom. Slöjan är
en del i detta kvinnoförnedrande religiösa system och värdegrund.
Hederskulturen är inget annat än detta människovidriga förtryck mot kvinnor som
till följd av religionens tusenåriga makt har förvandlats till kultur, tradition,
lag och ordning med staten som garant och försvarare in i våra dagar i många
olika länder.
Det går inte att göra något förebyggande arbete värt
namnet om man förbiser religionens roll och inte vidtar specifika åtgärder mot
religionen som institution och de nämnda religiösa värderingarna. Det går inte
att försvara kvinnors rätt över sin kropp, deras universella fri- och
rättigheter men se genom fingrarna på små beslöjade flickor på dagis och
grundskolor. Det går inte att ivra för alla barns lika rättigheter samtidigt
som man tillåter små barn hjärntvättas i koranskolor och andra religiösa skolor
med religiöst hat, religiös inskränkthet och kvinnohat. Religiösa skolor
befäster kvinnofientliga könsroller och ger näring åt kyskhets- och
hederskulturen. Dessa skolor förgiftar barnens värld med förlegade normer och
perspektiv, något som barnen inte har några som helst möjligheter att värja sig
mot. Det är grymt och oförlåtligt att staten tillåter små barn inskolas i
patriarkala normer och värderingar.
Religiösa institutioner och inte minst islamistiska
sådana, försvarar kvinnans underordning och inskränkningen av hennes
fullständiga jämställdhet med män. Religiösa institutioner skall därför inte få
ett öre av staten. Staten skall vara fullständig sekulär vilket innebär att
kyrka och stat måste vara helt åtskilda och att religionen blir en privat sak.
För att inga barn skall kunna berövas rätten till olika
skolämnen, som musik, sexualkunskap, simning, bild etc. måste lagen tydliggöras
på ett sådant sätt att ingen skola får ge dispens i några ämnen till föräldrar
med religiösa, kulturella eller andra motiv.
Det är de progressiva krafterna i samhället som måste
få stöd i det förebyggandet arbetet för att pressa tillbaka bakåtsträvande
krafter och värderingar. Frågan är åter det samma som stod framför den
socialdemokratiska regeringen: vågar man satsa på det nya, de progressiva
krafterna inom de nya medborgarna eller lutar man sig som förr mot de
konservativa och patriarkala krafterna? Svaret gör oerhörd skillnad, nämligen
liv eller död för somliga tjejer och killar.
Soleyman Ghasemiani, ordf. Barnen Först
Sara Mohammad, ordf. Glöm aldrig Pela och Fadime
Riksföreningen.
2007-03-08