Väntan förgäves

”Visst känns det som att käärleeken väntar!”…..

Dessa irriterande ord väckte mig ur min ljuva sömn. Jag stängde av klockradion, tog på mig kläderna och gick ner till köket. Klockan var 6:30. Igår var jag trött och hade ont i hela kroppen. Så jag hade stannat hemma. Men idag var jag pigg och utvilad. Jag åt frukost och cyklade iväg till bageriet. När jag var framme hade de redan börjat. Jag ställde mig bakom bänken och började paketera.

Först får jag en påse med tio bröd i. Eftersom påsen är öppen måste jag snurra runt öppningen två gånger och sen dra den genom en apparat som tejpar ihop påsen. Till sist lägger jag påsen i en kartong.

Snurra, tejpa, lägga i kartongen. Snurra, tejpa, lägga i kartongen. Efter att jag har gjort det tio gånger, så lägger jag kartongen på en vagn. Och så fortsätter jag i tre timmar, då vi går till tortilla avdelningen. Dagen hade gått ovanligt snabbt. Det kanske berodde på att det var sista dagen och att jag kanske skulle få pengar.

Klockan var 14:20. Jag brukade sluta vid tvåtiden men jag sa inget. Jag skulle ju ändå få pengar! Klockan 14:40 sa Avi äntligen att jag kunde gå. Jag förväntade mig att han skulle sätta handen i fickan men ingenting hände. Jag började besviket gå mot omklädningsrummet när han sa, ”vänta lite!”.

Jag fick nytt hopp och undrade hur mycket jag skulle få. Han kom fram till mig och sa: ”vill du ta med dig lite bröd”?

2003-10-17