Barn hungrar ihjäl sig till följd av asylpolitiken

 

 

Torsdagen den 10:e juni såg jag hennes ansikte på TV. Det var SVTs nyhetssändning, Aktuellt, som visade inslaget. Hon låg där i en sjukhussäng, livlös med slutna ögon. Det var bara sporadiska små rörelser vid ögonkanten som tydde på att hon fortfarande var vid liv. Det är Jennifer Bubani, 11 årig asylsökande från Kosovo som dessa rader handlar om. Måndagen den 7:e juni satt hon och hennes familj på ett plan från Skellefteå mot Kosovo. Hennes tillstånd hade inte förhindrad verkställigheten av utvisningsbeslutet åtminstone inte från Skellefteå. Framme i Stockholm beslutar läkare att hon måste läggas in på sjukhus omedelbart för livsuppehållande behandling.

Nu ligger hon apatiskt och stilla i sin säng på Karolinska sjukhuset. Hon är helt avskärmad från omvärlden; pratar inte, varken äter eller dricker och reagerar inte på smärta. Jennifer Bubani, har befunnits i detta apatiska tillstånd i över tio månader. Enligt experterna framkallas apatin av traumatiska händelser som barn har varit med om; ovissheten som den långa väntan på uppehållstillstånd medför och den hopplöshet och förtvivlan som föräldrarna brukar ge uttryck för under denna process.  

Jennifer Bubani är tyvärr inte det enda barnet som hamnat mellan liv och död i den svenska asylpolitikens labyrinter. Det finns alldeles för många barn som har gått igenom denna smärtsamma omänskliga situation i det tysta. Göran Bodegård, överläkare på Karolinska sjukhuset har själv haft kontakt med 17 barn i samma tillstånd. Av dessa har 10 tillfrisknat sedan de fått uppehållstillstånd och genomgått månadslånga efterbehandlingar. Men det är barn som har fått uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Barn i det tillståndet är förlorade om tryggheten runt familjen inte återskapas och tilliten till vuxenvärlden inte återställs. Dessa barn behöver en kontinuerlig och ingående medicinsk behandling för att komma tillbaka till livet. Att utvisa dessa barn från Sverige är liktydigt med att döma dem till döden eftersom i de överväldigande fallen kan dessa barn inte få den nödvändiga behandlingen i sina ”hemländer”; plus att utvisningen inte ger barnen den trygghet som de är i behov av för att komma tillbaka till det normala tillståndet.

Varför skall barn behöva ta död på sig för att asylmyndigheterna skall förstå allvaret i den situation som den asylsökande familjen har tidigare befunnit sig i eller som de kommer att hamna i vid ett återsändande till hemlandet? Sverige har ratificerat barnkonventionen men gör ständigt övertramp mot den genom att inte beakta barnens bästa. Den avhumaniserade asylpolitiken har gjort att allt fler barn hamnat i kläm. Just nu finns det närmare 10.000 asylsökande i Sverige som lever under jorden sedan de har fått avslag på sina ansökningar. Bland dessa finns över tusen barn. Dessa människor är totalt rättslösa. De är de mest utsatta individer man kan tänka sig i det kapitalistiska samhället där inget kan fås utan pengar. Vad vet migrationsverket och utlänningsnämnden om tillståndet för dessa underjordiska familjers barn? Hur mår dem? Hur väl stämmer deras situation med barnkonventionens paragrafer vilka i sig är allt annat än tillräckliga?

Jennifer Bubani måste få uppehållstillstånd omedelbart. Det är ovärdigt ett mänskligt samhälle att låta barn göra sig förstådda genom att vissna bort av apati och självsvält. Barn måste prioriteras över allt annat. Inget barn får lida eller utsättas för fara eller ställas under förhållanden och situationer som är oacceptabla för barn. Asylpolitiken får aldrig kränka dessa grundläggande rättigheter för barn var de än kommer ifrån. Barnen först överallt, även hos migrationsverket och utlänningsnämnden.

 

Barnen först

Soleyman Ghasemiani

2004-06-12